emtre

Fotografisk folkfest i Stockholm

2010-08-22T01:16:00.020+02:00

Stockholm bjöd på en lördag i fotografins tecken. I Lilla Mejtens gränd vid Vita Bergen på Södermalm visades årets Planket-utställning. Planket-utställningarna, en utställning som har sitt namn från att den faktiskt hängs utomhus på det röda planket i Lilla Mejten gränd.

Idén med utomhus utställningar kom från New York där man länge hade visat konstutställningar runt Washington Square Park och från 1982-1994 visades några av Sveriges mest spännande fotografer på Planket. 2007 återupptogs traditionen och årets utställning bjöd på en spännande blandning av fotografer.

Årets utställning är sammansatt av Planketgruppen 2010 bestående bland annat av Nina Grundemark och Maria Patomella. Deras fingertoppskänsla och kännedom om dagens fotografiska Sverige ger en spännande och givande blandning av utställande fotografer. Många, som Joakim Strömholm, Martin von Krogh och Sanna Sjöswärd är välkända för de flesta men den största behållningen av Planket är att få se bilder av alla de suveräna fotografer som vi inte alla känner till idag, men som kanske om tio år kommer att vara självklara för oss.

Utomhusutställningar är av naturen väderkänsliga men som tur var bjöd dagen på mestadels uppehåll och massor med besökare. Folkfest, avslappnat och öppet är det bästa sättet att beskriva upplevelsen. Många av de utställande fotograferna, som tex Jessica Silversaga, fanns på plats men för den som inte redan visste vem som var vem går den trevliga fördelen lätt förlorad. Det är lite spännande att inse att i många fall går det att vara väl bekant med en fotografs bildstil och bilder utan att ha en aning om hur vederbörande ser ut.

Som alltid när fotointresserade samlas var det många kameror på plats och i vimlet fanns även Göran Segeholm i full färd med att skapa ett nytt avsnitt av den ypperliga Bildradion.

Borta på Hornsgatan och Galleri Kontrast hade Marcus Haraldssons utställning ’Handlare’ vernissage.Åtta gränshandlare i södra Afrika fick som del av ett projekt låna en kamera i två månader för att berätta om sitt liv, om sitt arbete, familj, vänner och kollegor, om utmaningar och glädjeämnen.

Projektledaren Marcus Haraldsson är journalist, fotograf och har också tagit porträttbilderna av gränshandlarna som ingår i utställningen, men fokus ligger på gränshandlarna Ennie Precious Mphande, Gloria Kabango Mwanyongo, Mac Mubango Soko, Maggie Lonely Mhango, Telma Monjonte, Palmira Chilaule, Aida Tomela, Sudecar Novela och deras bilder och berättelser.

Det är alltid en svår avvägning med större mängder text på fotoutställning. Här är de gränshandlande fotografernas egna berättelser en oundgänglig del av utställningen. Enbart bilderna har inte en chans att spegla den värld av kränkningar, korruption men också hårt arbete, kreativitet, entreprenörskap och envis strävan som beskrivs i texterna.

Tyvärr är utställningen konstruerad på ett i det närmast textfokuserande sätt. Texten är relativt liten och samlad på ett ställe snarare än kopplad till bilderna de berättar om. Resultatet blir att texten läses noga och bilderna åtnjuter enbart kortare och lite underordnat fokus. Lite synd och ovanligt från Galleri kontrast som alltid brukar konstruera utmärkta utställningar. Men utställningens bilder och berättelser är definitivt värd ett besök detta till trots.

Ur byrålådan forts.

2009-08-08T13:59:00.004+02:00

Ur byrålådan

2009-07-30T09:57:00.006+02:00

Samlar på mig små bildserier. Dags att göra mer än bara stoppa ner dem i min digitala byrålåda.

Fler och färre ord

2009-07-29T12:47:00.017+02:00

Jag har tillfälligt tappat intresset för fotografi. Inte för fotograferandet och berättandet, men för tekniken, prylarna och vad kanske mer förvånande är - för pratet om bilderna.
Kamera&Bild hamnar i bokhyllan knappt halvbläddrad, FOTO får stå kvar på tidningshyllan i butiken helt orörd. Ingen riktig lockelse drar i mig att läsa, det saknas något nytt att förstå eller sätta tankarnas tänder i.

Fotografi tycks mig lida av två självmotsägande problem; ordlöshet och ordligt överflöd. Det finns så många som helt saknar ord för sin fotografi, saknar insikt om hur ord kan ge tillgång till fördjupning och förfina meningen med det som berättas, hur det berättas, varför det berättas.

Det finns så mycket skrivet, men det som skrivs säger sällan väldigt mycket. En ständig omstart och oförmåga eller kanske ovilja att se bortom det som är teknik, må det vara teknik i kameran eller i bilden. Alla pratar om hur det borde vara, kunde vara, skulle vara, men som inte är eller kommer bli mer än yta. Få pratar om att vara, om varat.
Så klart de finns här och där, röster som gör det värt att lyssna.

Det finns ett behov av fler ord och färre ord - samtidigt. Av bättre ord, andra ord. Av djupare, vidare, vildare tankar. Av fler som vill och vågar se att fotografi, är ett sätt att tala om livet.

Sala kahle (Stay well)

2009-04-14T21:11:00.010+02:00

Långsam gryning, ett par mil väster om Johannesburg. Vid ena horisonten kämpar månen en tyst kamp mot det oundvikliga och vid andra föds solen och dagen på nytt.

Hemvändare forts.

2009-01-30T22:08:00.001+01:00

Hemvändare

2009-01-29T12:40:00.003+01:00

Naginata

2009-01-28T09:46:00.004+01:00

Fotoprojekt har en tendens att låta så pretentiösa när man pratar om dem. Och för oss överanalytiska människor så finns dessutom risken att embryot till berättelse pulveriseras om vi alltför tidigt i processen tillåts fastna i analysen över vad som berättas och varför.
Så jag tänkte jag skulle se om jag kunde fuska mig runt det hela. Och har helt enkelt struntat i att tänka på att jag plåtat KFUM-KFUK Uppsala Naginataklubb lite då och då under de senaste tre åren som ett projekt. Men det slog mig när jag redigerade bilder från förra helgen, det börjar bli lite bilder nu.

Konsten att ta vinnande bilder

2009-01-25T20:44:00.003+01:00

Göran Segeholm föreläser på Fotomässan2008

Läser man bloggrecensionerna av Göran Segeholms senaste bok ’Konsten att ta vinnande bilder’ haglar superlativen; modern, intressant, rolig, medryckande, lättläst , en aha upplevelse… och det är bara början. Men det som är roligast är att det är välförtjänt beröm. Boken är bra, t om väldigt bra.

Första upplagan såldes slut i rekordfart. Ett resultat både av bokens utmärkta kvalitet men också av smart marknadsföring via bloggar och det faktum att Göran, som fd chefsredaktör för Kamera&Bild, börjar så smått bli ett känt namn i svenska amatörfotograf hem.

Boken beskrivs som en inspirationshandbok men jag tror att Göran har lyckats med något som går långt utöver det som i normalfall beskrivs som en handbok. Med nya, fräscha tankemodeller för hur vi kan se, förstå och kommunicera kring bilder leder han oss in i vad som nästan måste klassas som ett nytt paradigm.

Med tankar och idéer i klass med Barthes och ett suveränt pedagogiskt tilltal i stil med Bo Bergströms känns det som att ’Konsten att ta vinnande bilder’ kommer vara självskriven på de flesta fotografutbildningars litteraturlistor. Och här finns en av mina få invändningar till boken. Boken är bra – riktigt bra - och mycket mer än en handbok, men det är som att Göran fastnat i tanken att det är en handbok det ska bli och att han inte riktigt fullt ut förvaltar det nya han skapar.

Kanske handlar det om målgrupper och att det som frustrerar mig är sådant som är en förutsättning för att boken ska tilltala den större marknaden. Men det känns som att det fanns mer. Som att vi lagom börjat skrapa på ytan och komma in i de intressanta tankegångarna när det plötsligt är dags att avrunda med avsnitten om metoder och verktyg.

Det här är den typen av kritik som är genuint orättvis att ge en författare. Göran ville skriva en handbok, så han skrev en handbok. Och så klagar jag för han också råkade skriva något mer som var nytt och spännande och så mycket mer än en handbok. Gnällspik.

Jag tror ’Konsten att ta vinnande bilder’ kommer kunna förändra hur vi kommunicerar med varandra kring bilder, när vi försöker förstå och försöker utvecklas. Men jag när nog en liten förhoppning om att Görans nästa bok tar två steg till, för det vore så oerhört spännande att se vart det kan ta vägen.

Sen bara måste nästa upplaga (eller åtminstone nästa efter det) få ett roligare omslag. Man ska inte sälja något som har potential att hålla i decennier i en förpackning som ser ut att hålla max ett år. Så är det bara.

Med andra ord två tummar upp för ’Konsten att ta vinnande bilder’. Läs den om du inte redan gjort det. Men till Göran: ge oss mer! Massor mer!

Bild i budskapets tjänst

2008-11-13T15:06:00.001+01:00

Ju längre jag håller på med bilder och fotografi desto mer övertygad blir om att bilder behöver ’jobba’ för att komma till sin rätt. De behöver berätta något, de behöver en funktion att fylla, ett syfte större än sig själva.
Det behöver inte vara så komplicerat; en bild som hjälper oss minnas hur det var, en bild som sprider glädjen över barnets leende eller förmedlar skönheten i naturen. Men bilden behöver jobba, behöver en funktion, behöver ett syfte vad det än må vara.

När James Nachtwey vann TED priset 2007 valde han att använda sin ”One Wish to Change the World” och sina bilder för att försöka medvetandegöra världen om tuberkulos och spridningen av läkemedelsresistent tuberkulos.
Snacka om bild i budskapets tjänst.

Två berättelser i en

2008-11-11T16:25:00.001+01:00

Introvert

2008-09-09T16:21:00.000+02:00

Låsta dörrar

2008-04-22T10:23:00.002+02:00

Jag funderar över låsta dörrar. Över min egen låsta ytterdörr. Det är en del av en tanke om ett fotoprojekt, ett om mitt andra hemma, om afrika. Men det börjar i min låsta ytterdörr.

Min ytterdörr är alltid låst. Givetvis inte när jag går in eller ut igenom den, men annars, låst. Det finns ingen tanke eller energi investerad i att den ska vara låst. Den bara är det. Jag kliver, tänder hallampan och låser dörren. Sen tar jag av mig skorna.

Jag börjande funderar över det sen mina grannar skaffade katt. En kelen söt liten sak, som jag med deras välsignelse släpper in när hon står och jamar utanför deras dörr. Släpper in, för deras dörr är inte låst.

Det är ett afrika-arv, mitt dörrlåsande. Så många år, bakom så många galler och låsta dörrar, bakom så många elektriska grindar. Det är en vana. Ett vara. Ett normaltillstånd, lite som att att kylskåpsdörren stängs när jag inte plockar in eller ut saker. Normaltillstånd: låst.

Jag funderar över det. Och om berättandet om afrika.
Det finns nog trots allt en del att säga.

Funnen

2008-03-09T21:28:00.003+01:00

Påväg hem fann de mig: tomhet, tystnad, längtan och saknad.

tomhet

tystnad

längtan

saknad

Om vägarna till frälsning

2008-01-28T23:27:00.000+01:00

Adam Haglund har slutat blogga. Tråkigt! Roligare är att fotojournalistisksiten Adam mfl bygger sakta men säkert närmar sig färdig.

När det gäller bloggar så är jag tyvärr en dålig kommenterare. Jag läster, jag funderar. Ibland börjar jag till och med skriva ett svar, men så tycker jag antingen att så angeläget var det inte eller så kommer nåt viktigare ivägen. Men vissa ämnen kryper under skinnet så jag lyckas ta mig hela vägen till en färdigskriven kommentar, tex mätsökarkameran som vägen till frälsning.

När Adam först började fundera på mätsökarkamerans fördelar kunde jag inte låta bli att småaktigt invända mot hans lyckliga förtjusning att mätsökarkamerans krav på närvaro i ögonblicket, på teknisk och bildmässig koncentration, skulle bli vägen ur digitalkameraträskets massbildsproduktion. Nu skulle fotografering åter bli det det borde vara.

Och jag opponerade mig. Såklart. För vägen till koncentration sitter ju givetvis inte i kamerahuset. Valet att ta en eller många exponeringar avgörs ju inte av analogt mot digitalt. Det är ju fotografen som väljer och som därmed faktiskt får ta ansvar för sina val - oavsett kamerahus.

Det låter ju bra.

Men samtidigt bar jag runt på min diana och var fånigt lycklig över de stora vackra 120-negativen. Och det var svårt att inte erkänna att bilderna och fotograferandet blev annorlunda med Dianan än med det digitala huset. Kanske inte bättre men annorlunda. Roligt annorlunda.

Skillnaden var kontrollen, den tekniska aspekten. Dianan ger väldigt liten möjlighet att styra, det blir det det blir. Och det är spännande att konstatera att samma frihet som Adam fann i mätsökarens krav på närvaro och fokus på de tekniska valen, samma frihet fann jag i Dianans avsaknad av samma val.

Så enkelt och så grundläggande, att vägarna till frihet, glädje och skapande är så många och så olika. Att den fotografiska frälsningen ligger i att hitta det som funkar för mig just nu, snarare än det som är rätt för alla alltid. Värt att fundera på en stund.

God Helg

2007-12-24T12:02:00.000+01:00

Utrymmet mellan

2007-12-09T00:48:00.000+01:00

Inifrån

2007-11-28T20:40:00.000+01:00

Jag kan fortfarande minnas doften. Doften av afrika och den påtagligt fysiska upplevelsen av att bli omfamnad av fuktig värme. Det var natt och jag skulle vilja skriva att mamma höll mig i handen när vi gick nerför flygplanstrappan mot landningsbanan, men jag minns inte, jag minns bara doften, mörkret och värmen.

Jag var nio och södra afrika skulle förändra både mitt liv och min utblick mot livet. Det skulle stjäla en bit av mig och ge mig en annan tillbaka, göra mig till bortbyting i alla läger, hemma ingenstans och överallt. Det skulle vara en gåva och det skulle dröja en evighet innan jag ens började vara hel igen.

Jag har funderat länge över varför det aldrig tycktes bli några bilder från afrika. Lite familjebilder och några elefanter såklart, men inga bilder. År efter år har jag återvänt, till föräldrar och hem, till södra afrika och Sydafrika, men fotografin tycktes inte vilja följa med.

Men ikväll har jag funderat om det verkligen är sant. eller om jag bara inte vill se berättelserna som jag fångar utkanten av.

Det finns ett annat afrika än det som berättas om i tv-reportagen.
Ett annat afrika än det det som visas i bildjournalisternas arbete. Ett innifrån-afrika, en existens med lika mycket vardag, lika mycket vana och tråkighet som vilken svensk förorts vardag som helst. Den kan verka exotisk, den kan t om låta lyxig, men det är samma vardag, med skillnaden att här är våldet aldrig långt borta. Och det galler som skyddar och håller andra ute, låser också inne på samma gång.

Bilden ovan kändes väldigt typisk.
Innifrån en låst luftkonditionerad bil betraktar jag landskapet flyta förbi och den rödbruna jorden får mitt hjärta att slå lite extra. Röd jord är liv, är hemma. Bildörren är inte låst av rädsla utan av medvetenhet om hur många bilkapningar som sker och om många mord och våldtäkter som följer. Inte av rädsla, men inte befriad av den heller. Efter ett tag är den låst av vana, för ingen vill tänka på allt det som faktiskt finns där ute att vara rädd för. Känslan av lugn och normalitet går att skapa, är viktiga att skapa även när inget av dem egentligen är sant.

Jag vet inte om jag ens har förmågan att berätta om hur det är.

Fotografisk relativism

2007-11-22T23:44:00.000+01:00

Det pågår en jättespännande och bra diskussion om Fakta vs Fiktion i Adam Haglunds blogg. Nu är jag lite sen in i debatten så det blir ett blogginlägg här istället för en kommentar där den kanske borde vara. Har du inte redan läst inläggen och kommentarerna så gör det - definitivt läsvärt.

Fotografi, speciellt fotojournalistik och pressfotografi, har länge försökt hålla sig utanför den diskussion om relativism, subjektivitet och den berättandes på det påverkan som berättas, som pågått inom så många andra områden men nu är det onekligen dags.

Diskussionen handlar dels om finns det en objektiv Verklighet som vi kan avbilda och om den finns där ute - går den att avbilda på ett objektivt sätt eller färgar vi alltid allting vi gör med vår egen subjektivitet. Åsiktsskalan sprider sig från Objektivism (med en Sanning och en Verklighet med absolut tolkningsföreträde) i ena änden och fullständig Relativism (med oändliga sanningar och oändliga verkligheter där ingen har tolkningsföreträde över de andra) i andra och sen massor av gråskala i mitten.

Det jag tycker är intressantast är egentligen inte diskussionen om hurvida det finns en objektiv sanning eller inte - utan hur vi som fotografer och människor hanterar det faktum att det inte går att vara objektiv, att det inte finns en Sanning med stort S att avbilda och tala om.

Relativismens problem är nämligen att den är en självmottsägelse: det finns ingen sanning med stor S utom det faktum att det inte finns någon sanning med stor S. Den är en tankemässig återvändsgränd, men samtidigt den viktigaste återvändsgränden vi någonsin kommer besöka. För likt en spiral så tvingas vi återvända till diskussionen om Sanningen med stort S, om Verkligheten och det för att kunna ha en gemensam samtalsgrund. För frågan är om det går att kommunicera i en värld där alla har sin egen verklighet och ingen sanning finns.

För många innebär insikten om att det inte finns någon objektiv sanning att man drar slutsatsen att allt är subjektivt. Man identifierar sig genom att avskilja sig från den andra sidan av spektrumet men man upptäcker också att det blir svårt eller omöjligt att berätta något överhuvudtaget och frågan om meningsfullhet i försöken att berätta blir central.

Just meningsfullheten tror jag är nyckeln till hur man ska hantera frågan om subjektivism och relativism. Jag skulle vilja hävda att relativismen är liksom döden ett mänskligt faktum.
Hur jag än försöker så kan jag inte frigöra mig från de begränsningar som den verklighet jag fått genom uppfostran och kultur. Jag kan heller inte frigöra mig från den subjektivitet som är mitt tolkningsfilter när jag hanterar min egna lilla verklighetsbubbla.
På samma sätt är vår dödlighet ett faktum som vi ständigt bär med oss. Vi har dock funnit att det inte är meningsfullt att i varje ögonblick överväga alla möjliga sätt som nästa steg kan innebära vårt frånfälle, istället har vi integrerat insikten om vår dödlighet på ett sådant sätt att den ligger som en underliggande insikt om världens vara och bara blir aktivt medveten när vi överväger att göra/utsätts för farofyllda aktiviteter eller när vi funderar mer existensiellt. Till skillnad från vår dödligheten så har vi ännu inte hunnit integrera insikten om relativismen så att den på samma sätt är självklart underliggande livsvilkor som bara aktivt medvetandegörs vid de tillfällen när det är relevant.

Med det så menar jag att i insikten om att det inte finns någon sanning så är nästa steg att gemensamt utifrån den insikten ödmjukt bidra till att bygga den gemensamma sanning som vi provisoriskt använder som den överenskomna sanningen med stort S. Den kommer likna den Objektivitet som vi började med men i grunden vara annorlunda. På samma sätt som att det är skillnad mellan att sträva efter att så objektivt som möjligt verka som fotojournalist och att hävda att man kan vara objektiv när man verkar som fotojournalist.

Relativismen bör (trots att den är en återvändsgränd) erkännas och aldrig döljas och sen är det upp till var och en av oss göra vårt bästa att handskas med de utrymmen där våra verkligheter möts som om det fanns en gemensam objektiv verklighet.

I glömskans värld är allt i färg 2

2007-11-05T23:29:00.000+01:00

Bilderna är åter från framkallning och det visade sig att i glömskans värld är allt i färg.

Du mich auch 2

2007-11-05T22:37:00.000+01:00

"Det handlade sällan om fotograf. Inte i första hand.
Det var att möta människor, att undersöka
olika verkligheter, som var avgörande.
Så är det fortfarande.
...
Tror inte på:
Välformulerade principer och sanningar.
Oanvändbara skuldkänslor och
gamla synder eller för den skull en fotografi
som mest bara liknar vackra adjuktiv.
Däremot tycker jag om privata
dagböcker och familjealbum. "
Anders Petersen, ur förordet till Du mich auch

Jag diskuterade Anders Petersens fotografi med Fredrik för några veckor sen. Något i diskussionen påminde mig om en tanke jag sett framför mig och nästan fångat. Något som oformligt, ännu ordlöst som legat och försökt bli förstått, fångat och ordgivet; att riktigt bra fotografi aldrig handlar om bilden.

Det känns som en motsägelsefull tanke och den vill inte riktigt få plats i huvet på mig. Hur kan bra fotografi inte handla om bilden?
Fast det kanske inte är så konstigt. Det kanske är som att säga att bra litteratur inte handlar om orden, eller också om orden, men inte längre om orden. Att det som gör den riktigt bra är när den går bortom. Men fotografi är också annorlunda än ord, annorlunda än måleri eller andra kreativa processer. Annorlunda i och med att det behövs en verklighet, konstuerad eller bara upptäckt, för att det ska bli ett fotografi. Jag kan inte bara blunda och frammana bilderna på min sensor, jag måste bygga dem där ute först och sen hämta hem dem.

För även om målet inte längre är fotografiet så förändrar fotograferingen. Det går inte att inte påverka, det går inte att inte vara närvarande. Och det är kanske där kryxet sitter. Det är kanske det jag vill inbilla mig att jag anar i Petersens bilder; han är där. Där , delaktig i det som händer framför kameran. Där, inuti allt det som är och blir. Delaktig, påverkande och ärligt närvarande.

Eller kanske vill jag se det så. Kanske vill jag att det ska vara annorlunda. Kanske är det bara min önskan jag ser.

För det finns i fotograferandet ett moment av att stjäla själar, stjäla ögonblick. En aspekt där ögonblicken övergår från att vara mål i sig själv, egna värden, till att vara nycklar, råvaror till något annat. Råmaterial till bilder. En form av fotografisk voyerism. Eller kanske social vampyrism där biprodukten är fotografi?

Jag tycker mig se det ibland. Det finns en hunger, en längtan efter att få se det blottade. En längtan efter att se nån annan ska slita ut sitt inre, känna något, dela med sig all sin sårbara galenhet så att bilder kan göras med någons själ som grund. Och med någon annan känslomässigt avklädd, naken och sårbar kan fotografen med kameran som sköld glömma sin egen nakenhet, galenskap, sårbarhet. Glömma och gömma sin egen berättelse för att istället glupskt sätta tänderna i någon annans.

Jag vet inte. Men jag får inte den känslan i Du mich auch och det är nog skälet att jag vill bläddra i den om igen.

När jag kontrolläser mitt inlägg hör jag hur jag verkligen vill att det där med social vampyrism inte ska kunna handla om mig. Hur det ska handlar om andra fotografer. För sån är ju inte jag. Men så minns jag; varje gång jag lyfter ett anklagande finger mot någon annan så pekar resten av handens anklagande tillbaka på mig.

Höstligt 2

2007-10-28T22:29:00.000+01:00

Kameravärdering och fotografgemenskapstatus

2007-10-26T22:16:00.000+02:00

Som fotografer tycks vi aldrig riktigt kunna frigöra oss från den fysiska verkligheten av våra tekniska hjälpredor, kamerorna. Vad spelar väl pennan för roll i handen på en ordsmed frågar vi oss, men ändå, så står vi där med kameran i hand och inser att det spelar roll.

Det finns en typ av manlig (?) fotografgemenskap där storleken på ditt hus och din glugg är avgörande för din status i gruppen. Stor kamera ger hög status, för givetvis är man en bra och kunnig fotograf om man bär runt på en stor, dyr, klump till kamera. Det finns en annan typ av fotografgemenskap där kameahuset är precis lika viktigt men här är det viktiga är att det ska vara så stilrent, så klassiskt och gärna så litet och diskret som möjligt. Hasselbladare är ok, men annars är det gärna mätsökarkameror som gäller. Husen är inte viktiga, samtidigt som det är viktigt att inte komma släpande på nån stor klump till kamera, att inte avslöja sig tillhöra den första gruppen.

På vernissage för ett tag sen bytte jag några ord med den utställande fotografen. Han log och nickade lite mot min kamera -Vilken stor kamera ... och alla sociala koder i rummet sa mig att här är det helt fel. Mmm, nickade jag tillbaka och med en överväldligande känsla av att just ha blivit påkommen som vargen i sagan om rödluvan så kämpade jag mot impulsen att gömma kameran ur sikte.

Det finns såklart fler fotografgemenskaper med fler eller andra kameravärderingar, men helt värdebefriade tycks inte våra arbetsredskap bli, speciellt inte i mötet med andra fotografer.

Kanske bär vi ännu på en djupt dold känsla av att det finns något magiskt i den process som utan vår inblandning gör bilder av ögonblick och ljus? Eller kanske så blir vi aldrig riktigt av med tankespöket av den mekaniska bildframställningen där fotografen egentligen bara är en kugge i maskineriet, trots att vi egentligen tror att vi vet att det är fotografen som gör kameran?

Idag kom den Agfa Isola 1 som jag impulsinvesterat i. Riktigt vad den säger om mina kameravärderingar vet jag inte, men förhoppningsvis blir det mer mellanformatsbilder som ett resultat av den.

Bilder är från Diana och Namibia.

Det andra

2007-10-21T23:03:00.000+02:00

Det fixar jag ... det tar säkert inte mer än 5 min

2007-10-21T22:32:00.000+02:00

Famous last words.

Jag erbjöd mig att fixa till och skriva ut en bild åt ena kollegan som ska förnya sitt körkort. Bilden hade varit inne och vänt hos vägverket men de gillade inte den utskrift hon ordnat, en sorts vägverkets bildkritik, den var för pixlig och för dålig kontrast i. Så hon frågade om jag kanske kunde göra dem nöjda och jag lovade att försöka. Hur lång tid kan det egentligen ta, tänkte jag i mitt högmod

Sådär en tre, fyra försöksutskrifter senare var jag mer än väl påmind om att jag aldrig använt min lilla hemmaskrivare till nåt viktigare än egna det-vore-roligt-att-ha-den-här-snabbt-på-papper bilder. Det här med skrivarprofiler tillhör de fotografi närliggande tekniska kunskaper som jag än så länge kunnat undvika att lära mig. Vilket jag nån utskrift eller två till senare givetvis svär lite över. Efter nån timme har jag fem subtilt olika alternativa bilder som vägverket kan få och jag är lite mer välbevandrad i utskrifternas värld eller så vill jag inbilla mig i vart fall.

Fem minuter - my foot.

I glömskans värld är allt i färg

2007-10-19T19:15:00.000+02:00

Det märks att jag är nästan helt digital nuför tiden. Jag plockade fram Dianan ur garderoben för några dagar sen och bestämde mig för att den trots vissa krosskador visst borde funka. Om den inte funkar så borde jag ju ta reda på det, onekligen.
Mitt lilla problem är att jag inte kommer ihåg vad det är för film i den...

Jag bär runt på den dessa dagar när hösten är som färgrikast, ser bilder i färg, gör bilder som om de vore färg och funderar på hur stor skillnad det ändå är att tänka bilder i svartvitt eller tänka bilder i färg.

Bara 6 bilder kvar så får jag veta svaret - om alla bilder i glömskans värld verkligen är i färg.

Galna idéer

2007-10-11T19:30:00.000+02:00

Det finns nåt härligt med galna idéer. De där som inte tar hänsyn till rädslor eller begränsningar eller odds eller troligheter, som bara är optimistiskt härligt hoppfulla. Jag hittade ett stipendium jag ska försöka söka.
2-4 veckor i USA. Det vore så roligt. Och jag skulle kunna söka för att använda fotografin som medel att uppfylla syftet med resan, jag skulle kunna göra det som ett fotoreportage. Jag ler lite fånigt framför datorn. Det vore så kul. Jag tror t om jag tror jag kanske har ett ämne som vore relevant.

Givetvis kommer det vara massor med sökande, och jag vet inte varför jag tror jag skulle kunna få det. Eller egentligen varför jag tror jag skulle klara att göra ett reportage. Men jag tror det. Jag bara tror det. Galet va.

Så nu ska jag bara knåpa ihop en ansökan. Bara ...
Håll tummarna för mig.

Jag lär behöva det.

Staden vid atlantens kant

2007-10-08T22:31:00.000+02:00

Plötsligt längtade jag Dianans vackra negativ. Kalla mig ytlig - jag kan leva med det en stund.

Du mich auch

2007-10-07T22:47:00.000+02:00

Jag hittade Anders Petersens Du mich auch i bokhandeln häromdagen. Jag bläddrade i den och försökte ställa tillbaka den på hyllan men kunde inte riktigt förmå mig till det, så jag bar runt på den en stund och hoppades att känslan av att den borde följa med mig hem skulle gå över. Det gjorde den inte. Så jag muttrade lite och gick till kassan för att betala.

Det finns nåt i helheten, i bilderna men också i texterna som berör, som berättar, som stannar kvar. Nu är ju Anders Petersen en av få internationellt erkända svenska fotografer. Han har tillsammans med Christer Strömholm inspirerat generationer av svenska fotografer. Men jag undrar när jag bläddrar i boken om det verkligen är klokt att imitera honom. Berättandet känns så personligt, så intimt förknippad med en människas världsuppfattning, en människas själ.

Jag gissar att min tolkning och förståelse av bilderna färgas och formas av den dokumentär jag såg om honom i september. Bilder som annars skulle kunna kännas voyeuristiska eller utnyttjande känns nära och kärleksfullt berättande. Det är som att ögat som ser inte dömmer, inte letar snygga bilder, inte utnyttjar för sin egen skull. Kanske gör han det, men det är inte vad jag ser.
I andra fotografers produktion kan jag ibland uppleva bilden som ... färdig eller som sig själv nog. Självklart är Anders bilder färdiga, de är underbart omsorgsfullt kopierade, men det känns som att den samlade berättelsen är viktigare än bilderna. Lite som att de enskilda orden hos en poet är underordnade textens helhet. En del av bilderna älskar jag, andra berör mig, andra tycker jag inte om och vissa accepterar jag bara med visst motstånd, men hela tiden strömmar de förbi mig som delar i en helhet. En berättelse med en känsla och en själ utan att det är ego.

Kopieringen tillsammans med kornet i bilderna gör att jag då och då märker att mina fingrar rör vid bokens sidor. Det är som att jag lockas till en taktil upplevelse förutom den bildliga och den känslomässiga. I förbigående kan jag inte låta bli att undra om dessa bilder skulla upplevas lika tagna med dagens digitala teknik. Av nån anledning tror jag inte det, vilket är en främmande tankefågel på min himmel.

Jag lägger boken på soffbordet istället för att stoppa in den i bokhyllan. Här är jag inte färdig-tittad eller färdig-tänkt. Här blir det till att fundera mer. Men nu sömn.

Höstligt

2007-10-07T22:39:00.000+02:00

Lust+Rädsla = Fotografi

2007-10-04T10:14:00.000+02:00

För den som vill läsa så finns en artikel om kursen Lust+Rädsla=Fotografi på fotosidan.se.

Läsvärda bloggar

2007-09-30T11:39:00.000+02:00

Det finns en speciell glädje i att hitta en ny bra blog eller att hitta tips om bloggar som leder vidare till bra bloggar. Så det kändes som att det var dags att tipsa om några som jag läser dagligen:

Adam Haglunds blog ah! fotojournalist blog
Göran Segeholms blog Räta linjen
Den anonyma bloggen A photo editor

Så några jag hittade för några veckor sen som känns som att de kommer hålla att läsa ett bra tag:
Den anonyma bloggen A visual society
Jörg M Colbergs blog Conscientious
Martin Fuchs blog Journal of at Photographer

Det är så spännande att genom bloggar få inblick i verkligheter och funderingar som man aldrig annars skulle komma i kontakt med. Och desto mer jag ser av världen (här specifikt den fotografiska världen) desto mer påmins jag om hur lite jag vet och hur mycket det finns där ute att lära. En internetbaserad gåva att det går att ta del av.

I väntan på grön gubbe

2007-09-26T00:23:00.000+02:00

Brevlådereklam

2007-09-25T23:38:00.000+02:00

Klädmärket Boomerang skickar reklam till mig.
Inte såndär 'nu får alla hushåll i Uppsala reklam' utan adresserad reklam skickad direkt till mig. Jag har ingen aning om varför eller hur de fått min adress, men när jag ser reklamkatalogen så blir jag sådär fånigt glad över att den trots allt landar i min brevlåda.

Kan man bli glad över reklam? Får man överhuvudtaget bli glad över reklam? Inte vet jag men när jag står där med katalogen i hand så sprider sig ett lyckligt litet flin över ansiktet på mig. Det är bilderna såklart. Oskar Falks motljusbilder får mig att bli sådär alldels mjuk och fånig inuti. Istället för att landa i pappersinsamlingen trycker jag in katalogen i min fotobokshylla. Bra bild är ändå bra bild, även om den är reklam.

Men nånstans blir jag lite förbannad också. Om reklam kan se ut såhär, varför översvämmas jag ständigt av superkass reklam och supertråkiga reklambilder. Kan man bara inte bättre eller vet man att vi handlar ändå, man behöver inte anstränga sig mer?

Muttrande plockar jag ut reklamkatalogen och bläddrar lite till, såhär klockrent vill jag också kunna förmedla en känsla genom bild.

Fy va fult

2007-09-24T23:02:00.000+02:00

Jag pratar med kollegan om att vi behöver bilder till det lilla informationsskrift vi producerar ett par gånger per år. Den är ett sånt där projekt som jag aldrig trodde skulle bli långlivat, men som nu när vi är inne på tredje året, jag är lite stolt över att vi lyckas hålla vid liv. Men framsidesbilder är alltid ett aber. Det ska vara nåt snyggt, nåt som stämmer med temat, helst nåt som fångar in och givetvis ska det vara gratis och helst producerat i en handvändning. Det sista är egentligen inget krav utan mer en konsekvens av att det inte finns utrymme för mig att ta en halvdag för att hitta grejer/folk/platser för att göra nåt annat. Det finns en massa annat som är så mycket viktigare och så mycket mer akut än framsidesbilden, så den blir nästan alltid kvar till sist och vi sitter där och rotar tillsammans i mitt bildarkiv för att se om det finns nåt vi kan leva med.

Den här gången har vi kläckt en idé dock, kollegan och jag, vi (det vill säga jag) ska plåta några av de mer kända husfasaderna som tillhör arbetsgivaren och bygga en liten bank med sånna, så har vi nåt att använda när inspirationen och tiden tryter. Enkelt, billigt och lite tråkigt, men det sista har vi överseende med.

Vi trillar in i en diskussion om vilka fasader som är värda att använda sig av och vilka som är vackra. Kollegan tycker nybyggena i kvarteret är nåt av det fulaste hon sett, medan jag, jag tycker de är ganska härliga på ett minimalistiskt och fyrkantigt sätt. De ser ut som fabrikslokaler säger hon med en fnysning. Dessutom är det fel färg på dem, de passar inte in.
Jag tänker på henne när jag senare tar en promenad förbi nybyggena med kameran. Och jo, det ser ut lite som en fabrik, men allt jag känner är vad vackert det är. Linjerna, gråheten, tråkigheten ... mmm biiild ... låter det inom mig. Jag ser egentligen inte husen utan bilderna de kan bli, bilderna de redan är redan innan jag lyfter kameran. Skönhet är en så perspektivbunden upplevelse.

När hon ser bilderna, nickar hon bekräftande; mm, ser ut som en fabrik. Fy va fult det är. Och jag tittar på min bild och tycker fortfarande bygget är hejdlöst vackert i sin alldeles eget gråa tråkighet.

Blire nå bilder rå?

2007-09-23T23:22:00.000+02:00

Det märks direkt när jag har mycket att göra. Det blir nästan inga bilder, det blir nästan inget skrivet. Energin går åt till det som ligger precis näst i listan över saker-att-göra och när den är avklarad är det antingen vila eller ny uppgift. Skapande får vänta.
Det låter som att jag klagar men det är inte menat så. Mer som ett konstaterande och en påminnelse till mig själv - att det är ingen idé att bli stressad över alla bilder jag inte gör, över texter jag inte skriver. För jag blir lite stressad av att det inte blir nåt skapat. Såklart. Så det gäller att påminna mig om att när tiden fylls med resten av livet så är det också meningsfullt spenderad tid. Faktiskt. Kom ihåg det nu Maria.

Men det har blivit lite mobilder under sensommaren och förhösten. Ändå. Bland annat de här.

Toalettbilder

2007-09-23T22:23:00.000+02:00

Ibland erbjuder livet en sådär underbart absurda situationer.
Vad kan man annars kalla det när man står inne på toaletten på ett av de fina hotellen vid Stureplan med kamera och reflexskärm i högsta hugg, ropandes 'nästa man till rakning' ut mot svitens vardagsrum?

Den äldre mannen som kom in från sviten tyckte att rakning var han inte alls med på men fotografering gick bra. Stanna där. Fånga den mentala bilden av vad du tror det är jag beskriver. Behåll den en stund. Och gör dig sen redo att bli grymt besviken.

Den äldre mannen var en av ett femtontal att bli avporträtterade i tråk-traditionell porträttbild åt min uppdragsgivare. De hade lovat och lovat att det skulle finnas massor med naturligt ljus där jag skulle plåta ett par trappor ner, men när jag kollade in lokalen var det bara att konstatera att vad som kan kallas för 'ljus lokal med stora fönster' är olika för olika personer...

Hotellet erbjöd oss efter lite pyssel att låna en av de större sviterna som skulle vara 'stor och ljus' vilket också var en sanning med modifikation. Sviten var stor, men ljus var den definitivt inte. Men. Innifrån badrummet lös det där vackra återreflekterade ljuset som bär med sig löftet om vackra porträttbilder och saken var biff.

Så kom det sig att jag stod inne på toaletten och plåtade främmande människor med instruktioner som 'Kom in här på toaletten och ställ dig' 'Nejdå, du behöver inte sitta på toaletten ...' 'Jadå, det går bra att spegla sig lite' 'Vänta ska jag bara backa in i duschen lite'.
Härligt absurt.

Fotografer i media

2007-09-02T00:43:00.000+02:00

Läs och sevärt

DN:s sommarsamtal med Åke E:son Lindman
SVT visar JH Engströms dokumentär om Anders Petersén
(SVT brukar låta sina dokumentärer vara tillgängliga under 30 dagar så slutar länken funka kan det vara därför)

Liten människa

2007-08-24T09:25:00.000+02:00

Jag har ägnat två kvällar åt att redigera babybilder. En av mina älsta vänner och namne ville ha en favorit i repris; när hennes äldsta dotter var fyra månader tog jag lite bilder av familjen och nu när yngsta dottern uppnåt samma ålder ville familjen ha nya bilder. Och det tyckte jag gott jag kunde fixa.

Så nu har jag umgåtts två bildbehandlingskvällar med en väldigt söt och lätt rosa liten tjej. Det har varit mycket baby, mycket gullighet och mycket varma färger. Precis som mamma vill ha det.

När jag var klar så tittade jag igenom bilderna igen. Den här gången på jakt efter nåt annat, nåt jag funderat över medan jag bildbehandlat: att även vid fyra månaders ålder lyser ibland människan igenom. I korta ögonblick glimtar en själ fram bland alla leenden, gurglanden och hungriga skrik. Det som är hon finns där nånstans - eller så unnar jag mig ynnesten att vara en romantiserande dåre en stund.
Jag ser nåt i vart fall. Ser du?

Så hur ska du gå vidare med din fotografi?

2007-08-20T22:33:00.000+02:00

Det är sista dagen av fyra-dagars workshopen Lust+Rädsla=Fotografi och jag har precis visat det bildspel som är resultatet av de senaste dagarnas skaparvånda. Jag klarar inte riktigt av att ta in om det mottas väl eller inte. Stress och trötthet efter en hel dag av bildredovisningar ger mig tunnelseende och jag tycker mest det blir tyst, något jag försöker låta bli att fundera över. Kursledare Peter är den som frågar, och då jag saknar svar så jag mumlar nåt om att jag tror egentligen inte jag vill jobba som komersiell fotograf utan på nåt sätt jobba med egna grejer, men att jag egentligen inte vet. Jag vet inte upprepar jag, jag vet inte.
Det vet inte jag heller säger Peter som svar på var jag gissar var en rätt bedjande blick från min sida. Såklart han inte vet. Såklart ingen annan än jag kan veta.

Mitt problem är att jag saknar drivkraften, hungern. Den där galna känslan som gör att man är villig att offra allt bara man får syssla med den stora passionen, med bilden, med fotografin. Istället gör jag trygghetskalkyler och konstaterar att jag aldrig kommer bli nästa Christer Strömholm och att det därmed är klokare att inte satsa alls. Eller?
Det finns också en underbar ironi i att hävda att man inte har nån drivkraft och samtidigt tycka att man borde vara bäst. Men det kanske är skillnad på drivkraft och vad nu det här andra är.
Kanske är det bara att konstatera, 'jag vet inte' är nog ett rätt rättvisande svar på hur jag vill gå vidare med min fotografi.

Som en knippe morotsblast

2007-07-31T11:16:00.000+02:00

Det spretar. Åt lite alla möjliga håll.
Jag tänker att det är nog detta, kanske mer än något annat, som skiljer den erfarna och rutinerade fotografen från amatören. Förmågan att under ett helt projekt hitta och hålla en bildstil och en budskapsform som funkar. Att göra en bild eller två bilder i en stil är inget svårt, men att månad ut och månad in använda samma språk (eller kanske dialekt är mer rätt) och att göra det utan att bli tråkig - det kräver verklig skicklighet.

Jag försöker vara öppen för att prova nytt med mobilbilderna samtidigt som jag funderar på om det kanske är oklokt att fortsätta ha en så flexibel inställning. Kanske måste man efter ett tag ha bestämt sig. Fast hur trist känns inte det. I detta, som trots allt är en lek och en utmaning, så tror jag att jag måste vara villig att fortsätta leka och vara villig att göra fel minst lika ofta som jag gör rätt. Så det kommer nog fortsätta spreta ett tag.

Ashes and snow

2007-07-30T20:05:00.000+02:00

Med jämna mellanrum återvänder jag i mitt funderande till de kanske eviga frågorna;
Varför fotograferar jag? Vad är det jag vill uppnå? Vad är det jag vill berätta som inte redan sagts om och om igen?

Varje gång blir svaret något mindre diffust, men alltjämt är vi långt från ett klart svar. Kanske är detta som allt i livet, att det inte är svaret som är viktigt utan vägen dit. Än är svaret bara en känsla, en vetskap om att det finns något viktigt och ännu ordlöst som behöver få berättas. Något som är mitt och som det är upp till mig att få berättat.

Ibland när jag tvivlar på att det nånsin kommer gå att få ihop så surfar jag till Gregory Colberts sida för utställning Ashes and snow och fyller på med hopp och tilltro. Och det är inte bara de vackra bilderna som fångar mig, det är kombinationen av musik, ord och bild. Av helheten och budskapen. Och jag blir fullkomligt förförd och jag tror igen. Att allt är möjligt.

Appropå inspiration

Inspiration

2007-07-30T13:52:00.000+02:00

Ibland tror jag vi sätter för mycket tilltro till det vi kallar inspiration. Vi inbillar oss att vårt skapande måste föregås av en gudomlig eller i vart fall briljant ingivelse för att det ska bli nåt att ha över huvud taget. Och att om inspirationen uteblir, är det nån form av personligt misslyckande som vi helst måste åtgärda omedelbart.

Själv ska jag erkänna att jag fullkomligt älskar känslan som blir när inspirationen finns. Glädjen, möjligheterna och motivationen att göra något. Jag inbillar mig att det känslan är lite densamma som för en fågel som tar flykt i gryningen; liv, möjlighet och rörelse.

Men jag tror vi missar målet om vi tror känslan i sig är en förutsättning för skapandet. Och risken är att i kravet på att vi ska vara inspirerade så kommer vi i vägen för oss själva, för vår eget skapande. Ibland får vi ynnesten av att bli inspirerade. Men det är en ynnest, ett tillfälligt tillstånd som kommer en till skänks och som sen lämnar en när man minst anar det. Vi kan väcka det ibland, vi kan fånga den ibland, men vi kan aldrig behålla den och vi ska sluta förvänta oss att den ska dyka upp bara för att det just passar oss just nu.

Det var Fotofeber:s fråga Vad gör du för att hitta inspiration? som fick mig att fundera och mitt svar är nog:

Arbetar, dvs fotograferar.
Sen ser jag på bilder, läser böcker, ser utställningar, googlar fotografer, ägnar mig åt annat, promenerar sakta genom stan, lyssnar på bra musik, tittar på vackert ljus som faller genom stormiga moln eller källarfönster. Men framförallt tycker jag att genom att sluta kräva att jag ska vara väldigt inspirerad eller att det jag gör ska vara så inspirerat och briljant, så ökar gångerna då jag känner lätt svävande känslan av det mest svårgripbara: inspiration.

Sveriges 100 viktigaste fotografer

2007-07-26T13:11:00.000+02:00

När Kamera&Bild:s senaste nummer för nån vecka sen landade i brevlådorna hos prenumeranter landet över innehöll den förutom de vanliga artiklarna också en listning av vad de anser är Sveriges 100 viktigaste fotografer.

Nu är ju varje form av listning garanterad att väcka upprörda känslor. Allt från vem som fick eller inte fick vara med på listan, till vilka som egentligen har mage att sitta tycka och vad vet just de egentligen om fotografi. Men med några få undantag så verkar tystnaden ekat kring listan, vilket antingen innebär att den är hyftsat bra, att ingen bryr sig om den eller att alla har semester och inte har sett tidningen än.

Ett av undantagen i tystnaden är fotografen Terje Hellesø, som bestämt stampade ifrån genom att kalla Kamera&Bild för mobbare av naturfotografer och helt sonika tog fram sin egen lista på de 100 viktigaste naturfotograferna. Terje menar att naturfotograferna ständigt mobbas och utfryses av fotosverige – och jag kan inte låta bli att undra: är det verkligen så?

Dagens fotosverige tycks mig en oerhört heterogen församling människor och fotografer. Det finns ingen enhetlig eller enkel struktur. Istället finns det spridda grupper och skrån; var och en med egna värderingar och åsikter om vad som är viktigt. Och var och en med egna inre motsättningar och maktkamper om rätten att definiera vad som är ’bra’ bild.

Ser man till listan så finns det definitivt en övervikt av fotografer som antingen kan klassas som konstnärliga fotografer (vad nu det egentligen innebär) eller dokumentära fotografer. Orättvist? Ingen aning. Men av 100 namn så är fem naturfotografer – är det verkligen för få? Hur många professionella naturfotografer finns det i Sverige? Och av dem, hur många är att betrakta som banbrytande och viktiga bortom sin grundläggande gärning som fotograf?

Fem låter ju inte så mycket, men om man ser till det faktum att det finns en mat-fotograf på listan så kanske det inte är så få ändå. Bröllopsfotografer finns inte representerade överhuvudtaget och där kanske man kan prata om att negligera en hel yrkeskår. Eller så är inte bröllopsfotografer nyskapande på ett sätt som sätter spår och får fotografkollaktivet att minnas dem?

Vi är alla kungar i våra egna riken och självklart kan man hitta namn som skulle kunnat förtjänas att nämnas. Men nyttan av den typ av lista som Kamera&Bild tog fram är knappast att föralltid i sten befästa vilka fotografer som är att betrakta som viktiga. Istället är nyttan att hjälpa oss bredda våra horisonterna, höja blicken bortom det förgivettagna och upptäcka allt det som faktiskt finns utanför våra egna domäner och invanda synsätt.

Om du har tidningen, skit i att grumsa över vem som finns var på listan. Gör istället som de föreslår och googla de fotografer du inte känner till – det är en spännande resa och alltid kommer du hitta nån du inte visste att du tyckte om.

Den nya fest-gi:n

2007-07-25T13:52:00.000+02:00

Min vän, Fröken Direktör, ville ha profilbilder och dokumentation av den nysydda fest-gi:n. Så det blev en timme i stadens botaniska trädgård.

För den som undrar: trävapnet är en naginata och fest-gi:n är den färgglada jackan.

Det supernormala

2007-07-23T22:28:00.000+02:00

I dagens DN skriver litteraturjournalisten Bo Madestrand om designboken Super normal av Naoto Fukasawa och Jasper Morrison. För den som undrar vad det supernormala är så beskriver Jasper Morrison det bla såhär: "Ett objekt kan vara supernormalt genom att vara så exremt normalt att dess närvaro tas för given..." .

Morrison och Fukasawa exemplifierar sen sitt supernormala genom att plocka fram just design av saker som är så normala att vi slutat se dem och det är där nånstans som mitt intresse väcks. Inte av sakerna, även om de är ibland både spännande och vackra att plötsligt inte bara använda och utan plötsligt se, men av tanken på det som är så normalt så att vi slutar fundera över det, slutar se.

Och jag undrar; vilka vackra saker missar jag i vardagen för att blicken helt enkelt blivit hemmablind och hur gör man för att hålla blicken alltjämt ny och upptäcksglad?

Blomsterambivalens

2007-07-16T21:54:00.000+02:00

Det finns få motivgenrer som jag är så ambivalent inför som blosterbilder.
Kanske är det för att det var där jag själv började. Med pappas macrolinser framför fasters gamla Nikon FE och med blommor och småkryp inför linsen. Kanske är det för att svenskarna är ett så naturälskande folk att det behövs inte så mycket till bild för att få oss att ooh:a och ååh:a. Kanske är jag bara ogin.

Och samtidigt så plockar jag fortfarande ibland fram macro:t och kryper ner i nån närliggande rabbat för att fotografera småblommor. Jag är bara inte så överdrivet förtjust i bilderna, men det är ett väldigt avkopplande sätt att fördriva en timme. Eller bilderna blir väl helt ok. De stör mig bara lite. Jag antar att jag inte vill vara så gullesnuttig som de hintar om att jag kan vara. Så ... banal.

Såhär i Linné 2007 tider så har varje respektabelt café och museum en blosterbildsutställning. De flesta är ok, men två har stått ut som riktigt bra. Dels årets naturfotograf Helene Schmitz vars utställning System och passion verkar riktigt riktigt bra. Dels Edvard Koinberg vars Herbarium Amoris också verkar suveränt bra. Det finns hopp, även för blomsterbilder.

Så egentligen är det väl inte motivet som är stötestenen, det är banaliteten. Och som alltid så är det bjälken i det egna ögat som är det egentliga problemet.

Dubbelposter

2007-07-16T21:18:00.000+02:00

Ibland är jag inte riktigt färdigtänkt kring saker.
Så just nu har jag två bloggar om fotografi. Förutom denna har jag Punktum på fotosidan som just nu långsamt förtvinar av bristande uppdateringar.
Det finns egentligen ingen anledning att ha två och jag har inte tid att hålla två uppdaterade, så antagligen kommer Punktum få dö om ett tag, men för just nu så kommer jag dubbelposta en del inlägg härifrån där. Så ifall nån, mot all förmodan, läser där och här. Bli inte förvirrad. Saker dyker upp här först och mer saker dyker upp här än där.
Ifall nån undrade :)

A. Adams

2007-07-16T14:18:00.000+02:00

I snart två månader så har jag burit runt på Steve Edwards 'Fotografi- en introduktion'. Tanken har varit att så fort jag får en stund över så ska jag läsa den. Strax, alldeles snart, kanske idag på lunchen, kanske om jag inte somnar när jag kommer hem, kanske imorgon på tåget, kanske på söndag, men snart. Så i två månader har den skuffats runt i min väska och bara väntat på att det ska bli tillfälle - och nu har det äntligen blivit tid över.

När jag läser blir jag påmind om hur outbildad jag är när det gäller fotografi, fast påmind på ett bra sätt. Ett som lockar till mer läsande och till nya tankar.

I förrgår, när jag satt nere på Lions Café vid Fyrisån och läste, så la jag plötsligt ifrån mig boken med det bredaste av leenden. Jag hade just läst om Ansel Adams som kritiserat fotograferna (vilka inkluderade Arthur Rothstein, Dorothea Lange och Walker Evans) som arbetade åt FSA (Farm Security Administration) för att vara 'ett gäng sociologer med kameror' snarare än riktiga fotografer. För Adams var det viktigt att fotografi skulle vara ett personligt uttyrycksmedel och detsamma som konstfotografi, inte dokumententationer.

Jag skrattade dels för att resonemanget klingar så bekant även idag fastän omvänt: att riktiga fotografer jobbar dokumentärt inte med konstfotografi. Men också för att jag fann att jag genast gillade den gamle gubben Adams lite mer. Adams, som jag annars associerade med zonsystemet och en välutvecklad kult hos svartvita landskapsfotografer, blev plötsligt lite intressantare och jag insåg att han kanske inte alls var så fyrkantig som hans efterföljare tycks vara. Spännande.
Ser fram emot vad mer där finns att upptäcka.

Lust + Rädsla = Fotografi

2007-07-15T22:55:00.000+02:00

I mitten av augusti håller Fotosidan.se tillsammans med Fotoskolan i Stockholm en fyradagars workshop om utmaningar i det personliga bildskapandet.
Och jag ska gå!

Jag skriver att jag ska gå med sådär lite skräckblandad förtjusning. Å ena sidan ser jag oerhört mycket fram mot möjligheten att kanske under några dagar hamna i ett sammanhang där jag kan få den spark i ändan jag behöver för att komma vidare. Å andra sidan är jag lite rädd att ha för höga eller fel förväntningar. Och å tredje sidan bär jag alldeles närmast min själ en liten oro - tänk om jag egentligen är kass på det här med bilder!?! Nåväl. Det ska bli kul i vart fall.

Förutom utrustning som kamera och bildbehandlingsdator ska man ha med sig en liten portfolio på 10 bilder. Så nu sitter jag och kliar mig i huvudet i ett försök att välja bilder som kan tänkas representera mig på ett bra sätt. Mitt bildliga jag så att säga. Lätt men svårt.

Så nu sitter jag här med 30 13x18bilder utspridda över mitt vardagsrumsbord och funderar. Eller 30 var de från början, nu är vi nere i 16 men det är nu det börjar bli svårt. Vem är jag egentligen. Vilka bilder är det som ska få vara med? Och vilka är det egentligen som är bra?

Signifikanta ögonblick

2007-07-15T17:15:00.000+02:00

Nyckeln till den meningsbärande bilden?

Som nybörjarfotograf, att fånga de meningsbärande ögonblicken. Barnet som ler, tårtan som bärs fram, födelsedag förevigad. Känslan fångad så att ögonen kan hjälpa hjärtat att minnas genom bilden. Komposition och annat är oviktigt därför att betraktaren ser bortom bilden. Bilden är bara början, början till det som är viktigt verkligt.

Som fotograf, yrkes eller annan, att försöka fånga ögonblicket när allt strålar samman. När elementen sammanfaller i bilden så den blir bärare av känsla, sammanhang och mening. Blir signifikant. När bilden blir början på en resa även för den vars verklighet är skild från den som avbildas.

Det räcker inte att bilden kommunicerar, den ska bära mening för betraktaren också.

Jag funderar vidare.

Formen av stora A

2007-07-12T21:26:00.000+02:00

Jag har en bild jag inte får ur huvudet.

Jag är sex år och sitter vid köksbordet så fokuserad att jag måste hålla tungan i mungipan. Framför mig ligger papper och penna och mina små händer formar koncentrerat bokstäver. Mjukt fönsterljus faller in från vänster och som alla bilder framkallade i pappas mörkrum är den kornig och svartvit.

Just nu hittar jag den inte och kanske har jag drömt den, men jag minns den och den enorma utmaningen och glädjen jag upplevde i att kunna rita bokstäver, att kunna forma ord.

Det tog tid från att bokstäverna var bilder att rita av till dess att de var symboler för ljud och så småningom självklara delar av ord. Sen tog det år innan alla regler för hur orden skulle kombineras med varandra satt ordentligt, även om reglerna aldrig var förutsättningen för kommunikationen. Jag minns de första dikterna, när känslan var för stark att vänta på kunskap och orden fick bli som de blev.

Så tänker jag fotografisk utveckling.
Varför tycks vi tro att bara för att det är enkelt att få kameran att låta ’klick’ att det är enkelt att fotografera. Vad är det som får oss att tro att bara för att vi lär oss behärska kameran, att vi därmed är mer avancerade än treåringen som räknar ut ur vilken ända av pennan som ritandet kommer.
Det är så förrädiskt enkelt att exponera en bild att vi alltför lätt, alltför fort inbillar oss att vi också fotograferar. Att vi säger något med våra bilder. Jag ser oss där, sittandes vid mamma och pappas köksbord och ritandes bokstäver med tungspetsen utstickande, koncentrerade och lyckligt ovetandes om hur mycket mer det finns att lära.

Det är som att vi inte vet att vi ska leta efter, det som är poesi och känsla uttryckt i bild. Det är som att vi glömmer att för att kunna bli hörda så måste vi också ha något att säga. Och att för att säga något så måste vi också vara villiga att exponera oss själva, göra oss sårbart synliga.

Tungan i mungipan, följ formen av stora A.

Kaj, du simmar ur bild!

2007-07-12T00:13:00.000+02:00

Mobilen har (givetvis) ett antal tekniska begränsningningar som kamera. Bildkvalitén är inget vidare, den brusar nåt fruktansvärt, man kan såklart inte ställa några slutartider eller påverka bilden i nåt annat avseende än valet av utsnitt. Irriterande, men lite charmigt och del av poängen med mobilderna.

Nu när jag lite tveksamt försiktigt försöker mig på att få med lite människor i bilderna, så blir ytterligare en begränsning rätt uppenbar. Tiden. Dels tar en bra stund att få igång kamerafunktionen, men sen från att jag börjar trycka på avtryckaren till att det faktiskt blir en bild tar det en ospecifik mängd tid. Just det där med att man inte riktigt vet hur lång tid det tar innan det blir en bild gör att det är svårt att komponera med rörliga objekt. Folk liksom 'simmar ur bild'.

Men, som alla begränsningar så gäller det bara att 1. upptäcka dem, 2. lära sig hur de fungerar och 3. hitta sätt att ta sig runt dem (eller låta dem jobba för en). Hur är det de brukar säga: it´s not a bug it´s a feature!

Flyttkartongen och det rosa parasollet

2007-07-11T23:14:00.000+02:00

Det är spännande vad det är som gör en bild. Vad som skiljer ut ett ögonblick, en scen från den ständiga ström av sedd verklighet som mer eller mindre omedvetet passerar förbi.
Påväg till ica härom dagen så såg jag det rosa parasollet och sen flytkartongen och bilden var ett måste.

Så jag funderar: hönan eller ägget? Är det så att jag numera är så invand att leta bilder att jag ständigt har en liten bildletar-subrutin som surrar på när jag deltar i det som är min vardagliga verklighet. Eller är det så att vissa kombinationer av objekt bara är så vackra att det inte går att missa dem?

Det vore mer lyriskt att säga att vissa bilder bara är så vackra, så starka att de inte går att bortse från, men min verklighetsbild är föralltid den av en socialpsykologs så jag tror nog mer på det första. Jag ser hur min bildletarblick utvecklas och förändras, hur den är annorlunda än mina icke-fotograferande vänner och hur den fastnar på alla möjliga konstiga saker, på ett härligt, roligt sätt.

Det känns viktigt att värna i den utvecklingen är att bildletandet (med eller utan kamera) blir ett sätt att uppleva varat närmare, att vara mer uppmärksam, mer närvarande och att det inte tillåts bli ett sätt att fly nuet, av avskärma sig från världen, varat och människorna runt omkring.

Ny lapp på anslagstavlan

2007-07-09T23:09:00.000+02:00

Bokhandelsinsikt

2007-07-09T22:34:00.000+02:00

Jag är inne och vänder på bokhandlen. Påjakt efter 'nåt', med en bestämd känsla som driver mig mot fotoböckerna. Det är något jag hoppas hitta, något som jag tror det kanske finns en nyckel till här.

Så jag står där och bläddrar i Micke Bergs Fotograferna när insikten plötsligt formulerar sig.

Jag letar utom efter det som bara går att finna inom.
Jag letar efter utvägar och genvägar.
Jag letar sätt att slippa berätta, att gräva djupt och vara ärligt naket öppen.
Och det finns ingen annan väg, inte om jag ska vara sann, än att vara den jag är.

Jag märker hur jag har försökt hålla mitt fotograferande och framförallt det jag skriver om mitt fotograferande lite lagom, lite lämpligt personligt oprivat och att resultatet är nåt som blir oangeläget. Jag får skrivkramp för jag försöker skriva rätt, inte rätt för mig.

Jag har ingen aning om vad det är som ska skrivas eller berättas i bild. Jag vet bara att om jag inte börjar gräva här, där jag är, så kommer det inte vara något som är värt att se eller höra.

Skivhandelsinsikt

2007-07-09T21:19:00.000+02:00

När jag handlar musik händer det ganska ofta att bilderna på konvolutet får spela stor roll för vad jag köper. Jag bläddrar bland cd-skivorna tills nån fångar mitt öga och är det inom ramen för troligt att jag kommer gilla musiken så köper jag den (ibland provlyssnar jag faktiskt i all ärlighet). Det är lite riskabelt, men det har gett en del bra och oväntade resultat.

För några veckor sen såg jag Bruce Springsteen i en livekonsert med The Seeger session band och jag, som missat vad Bruce gjort sen Born in the USA, blev förvånat förtjust. På plats i skivhandeln fångades min blick istället av helt annan skiva; Devils and Dust. Ett konvolut med dramatiskt svartvitt foto med lite sepiaton och massor med massor av korn. Jag bläddrade i häftet och tyckte att bilderna var apsnygga, avslappade och personliga. Den här skivan var jag bara tvungen att ha.

Väl hemma insöp jag bilder och musik, men blev såklart nyfiken på vem fotografen var. Här kan vi passa på att sticka in att jag av någon anledning utgick från att fotografen skulle vara okänd för mig och att det var med en lite märklig besvikelse när jag väl hittade att det var Anton Corbijn.

Fånigt. Man tycker ju att insikten att bilderna jag beundrat så mycket är gjorda av världens kanske bäste musikerfotograf borde ge mig nån typ av tillfredsställelse i att jag har ett gott öga eller något...
Men istället blev jag lite besviken. Besviken av att inte ha upptäckt något nytt. Att min smak var så i synk med 'alla andras'. Jag har väl en liten avighet mot att gilla det alla andra gillar. Det känns så opersonligt, så mass- och mediakultur, så tonårsplanch och idoldyrkan. Jag är inte speciellt alternativ, jag tycker bara om att bestämma själv (och för dem som nu hörde en två-årings 'Kan själv' eka i bakhuvudet - jag hörde det jag med). Men här går det inte att komma ifrån, oavsett hur många miljoner andra som gillar Corbijns bilder, så är jag helt såld på dem också.

Den tomma staden

2007-07-05T23:11:00.000+02:00

Det blir inga människor.

Varje gång jag för över bilderna från mobilen så är det bara att konstatera - det finns väldigt få, om ens några människor på bilderna. Det är så tydligt, att det är svårt att inte fundera på varför.

Jag vet inte säkert, men jag tror svaret är dubbelt:
Dels känns det inte riktigt rätt att fotografera människor. Mobilen ger ifrån sig ett litet inspelat ljud varje gång man tar en bild och i tider där tillverkarna får kritik för att deras mobiler går att använda för sexuellt trakasserande smygfotograferande, så går ljudet inte att stänga av. Ljudet är egentligen inte så mycket högre än när spegeln slår i dsrl:en, men reaktionen från omkringgående är annorlunda - eller så inbillar jag mig det. Men jag tror också att mobilen avslöjar en osäkerhet hos mig. Att jag känner mig mer utsatt i mitt fotograferande när jag inte håller i en kamera som klassar mig som 'seriös'.

Så blicken dras till trygga, stilla saker som inte riskerar ifrågasätta. Sen tycker jag om den, min konstiga folktomma stad, fylld med himlar och hus.

Om och om och om igen

2007-07-05T22:36:00.000+02:00

Det finns vissa bilder som jag återkommer till. Bilder som jag inte riktigt tycks kunna låta bli att göra. Om och om igen. Det som är mest spännande är att jag fortsätter att tycka om dem. Det är som att de representerar en form av bildlig arketyp för mig. Så då återstår det bara att fundera ut vad mina huvudlösa, skuggmänniskor är representativa för. Nåt lär det ju vara och eftersom jag tycker om dem, så kanske nåt bra.

Från i lördags

från i april

från för två år sen

från för tre år sen

Mobilder mer

2007-06-09T17:34:00.000+02:00

Projektet fortsätter, men det återstår att se om det går bra eller inte.

Jag har insett två saker:
Fotografi är som skrivande i det att när ingen inspiration finns så är det bättre att börja jobba även utan inspiration än att vänta på att inspirationen ska dyka upp. Ofta men inte alltid kan inspiration och nya tankar födas i eller kanske av arbetet. Eller så är jag en optimist som hoppas.
Stress och bilkörning dödar mitt lilla projekt. Båda slår undan benen för bildseendet och/eller fotograferandet. Så fram för mer promenader av alla möjliga skäl.

Beröring

2007-05-28T22:46:00.000+02:00

Nånstans i bakhuvudet, djupt i det ännu inte riktigt formulerade har jag en idé till en bildserie på temat beröring. Om den ömma beröringen. Om den icke-sexuella kärleken till den egna kroppen, om att röra vid och beröras i kropp och själ. Vi får se vad och om det blir.
Stort tack till min modell Tanya för tålamod och tillit.

Du skall icke klona?

2007-05-28T21:39:00.000+02:00

Det är lite typiskt mig. Nu när diskussionen ebbat ut för den här gången så har jag lagom funderat klart.

Det finns något i själva tanken med ett kloningsförbud som stryker mig mothårs. Det känns förenklande, nästan fördummande och lite lite förolämpande att tro att om bara pressfotograferna vågar vägra klonverktyget så kommer världen återfå sin tro på fotografiets och fotografens trovärdighet.

Du skall icke klona - det är ju inte ens ett bra budord.
’Du skall icke dräpa’ är bra, ’Du skall icke klona’ är ju mer i stil med ’Du skall icke dräpa med yxa’. Gud, eller betraktaren i det här fallet, bryr sig inte om hur jag gör för att bryta mot budordet och begå den moralist förkastliga handlingen. Yxan gör ingen till mördare, lika lite som klonverktyget gör fotografen till lögnare. Det finns ett annat underliggande budord som borde lyftas fram: Du skall icke vilseleda. Det är den moraliska kod som behöver upprätthållas.

För det är moral och värderingar vi pratar om. Om magkänslan som säger vad som är rätt och fel, som avgör vad gränserna går för vad som är ok att göra med en pressbild. Och när värderingar och känslor är involverade blir debatten lätt vild. För det berör, berör långt bortom den rationella sakfrågan.

Kloningsdebatten handlar egentligen inte alls om kloning. Den handlar om yrkesetik, om öppenhet och genomskinlighet i arbetsmetoderna. Den handlar om rädsla och oro för hur man ska kunna behålla sin trovärdighet i den digitala revolutionens tid där varenda läsare vet att det går att ’photoshoppa’ en bild.

Som utomstående kan jag inte låta bli att önska: att istället för att gräva ner sig i skyttegravsdebatt efter skyttegravsdebatt kunde lyfta upp diskussionen och på allvar ställa frågorna: ’Hur värnar vi vår trovärdighet?’ och kanske viktigare; ’Hur hittar man en yrkesetiskt grund som upplevs tillräckligt bred men samtidigt tydlig och konkret nog att samlas kring och jobba utifrån.’

För desto längre skyttegravsdebatterna varar, desto svårare kommer det bli att hitta en gemensam grund. Redan nu är så mycket av debatten så känslomässigt laddad, att frågan är om man ens kommer hitta ur kloningslabyrinten innan pressfotografiets trovärdighet är överspelad och död.

Utveckling och stagnation

2007-05-13T00:32:00.000+02:00

Det står lite still. Det blir bilder men inte så ofta som jag skulle vilja och inte så bra som skulle kännas bra. Den senaste veckan har det knappt blivit några bilder alls, men så har allt gått ett-i-ett och jobbet tagit lite mer tid än vad som fanns.

Torsdagens fyra timmar på tåg Falun tur o retur ägnades åt funderaderingar på kloning och pressfotografer med utgångspunkt debatten i Adam Haglunds blog. Debatten är både förutsägbar och samtidigt inte. Argumenten känns igen men samtidigt så drabbas jag av känslan av att det är nåt som väldigt uppenbart och självklart som förbises. Jag försöker samla tankarna och ser om jag fångar det.

/emtre

Mobilder

2007-04-17T09:27:00.000+02:00

Det var februari och toksnöade när jag slogs av en såndär lite halvjobbig hur-tänkte-du-egentligen-nu-? insikt.

Jag, som med stor glädje njuter av att göra oskarpa, vinjetterade, tekniskt inperfekta bilder med Dianan (och dessutom lägger pengar på film och framkallning för att få göra det) hade hittills totalt avfärdat min lilla mobilkamera för att den ... gav ja, tekniskt inperfekta bilder. Det är svårt att inte kalla sånt för emulsionsbaserad dubbelmoral.

Så jag drog helt enkelt igång ett litet fotoprojekt - att dokumentera vardagen med den kamera som alltid är med. Mobil-bilder eller helt enkelt: Mobilder

Tittandes på bilderna blir det tydligt hittills är det främst platserna jag rör mig på som fastnat på bild. Men vi får se hur det utvecklar sig. Om det utvecklar sig.
/emtre

Fika för #fotofolket

2007-03-04T19:21:00.000+01:00

Zardraas

2007-03-03T12:54:00.000+01:00

Det andra hemma

2007-02-25T15:37:00.000+01:00

Mellan drömmar

2006-08-22T11:46:00.000+02:00

Det finns en speciell känsla anspråkslöshet när jag håller i Dianan.
Trots att den enkla kameran gör det än viktigare att fotografen gör ett bra jobb så finns det inga måsten, finns inga krav.

I sin enkelhet inbjuder den till en ödmjukhet inför allt i bilden och i livet som inte går att kontrollera. Bara genom att lyfta den väljs så många val bort, så många möjligheter försvinner och istället överlämnas jag till en plastlins och lätt oklar slutartid, till en bildlig verklighet som är större och mer mäktig än jag.

I ett och samma gör jag mig själv som fotograf viktigare och oviktigare än nånsin tidigare. Frihet i en liten platskamera från förr.

Bildur

/emtre

Barnet buret bär den vuxne

2006-08-06T02:37:00.000+02:00

Jag lyssnade på Sommar-radio på P1. Tomas Sjödin, pastor, författare, krönikör berättade om livet, varat och böckerna som bor i hans bokhylla hemma i arbetsrummet. Det var mycket som var lyssnansvärt men det var fem ord som fastnade lite extra. Ord lånade och funderade över, ord av mig lånade och funderade över igen. Barnet buret bär den vuxne. (Gunnar Edman)

Besök från söder kom i veckan. En underbart trevlig avslutning på veckan och glädje att ses och se igen.

/emtre

Sju enkla frågor

2006-06-29T16:48:00.000+02:00

När jag föreläser passar jag ofta på att prata om de sju frågorna. Lånade från retoriken är de som alla bra frågor förädiskt enkla att ställa, men inte så enkla att svara på. Tvärtom, kräver ofta svaren en hel del arbete och plötsligt står man där med något som är nästan färdigt. Nu föreläser jag ju i muntlig kommunikation, inte visuell men i det här fallet är jag böjd att säga 'kommunikation som kommunikation och påstå att frågorna är minst lika angelägna när man jobbar med bild.

Frågorna
Vad? (Vad är det för typ av bild, vilka egenskaper ska den ha osv.)
Vem? (Vem är bilden avsedd för? Vem är den gjord av? osv.)
Varför? (Varför ser bilden ut som den gör, varför skapar jag den osv.)
Var? (Var ska bilden skapas, Finns nära? osv.)
När? (När ska bilden skapas, visas, användas? osv.)
Hur? (Hur ska den användas, görs den? osv.)
Med hjälp av vad? (teknik, resurser, kameror, ljus, osv.)

När det gäller mitt eget bildskapande varierar det vilken eller vilka av frågorna som står i centrum för mina funderingar. Jag är sämst på att arbeta med den sista 'med hjälp av vad?', mitt intresse för kamerahus och mekanik är underutvecklat. Jag har en tendens att fastna i frågan 'varför?'men frågan 'Vem?'ligger ständigt lätt och nära i mitt bildmötande.

Tanken är att låta frågorna leda framåt, att genom dem utforska viktiga områden och upptäcka nya nycklar. För de dagar när man vill tänka innan eller fundera kring efter, så är de dörröppnande. Och för de dagar man vill få handla främst så lämnar man dem därhän och arbetar intuitivt, organiskt och bildblivande.

Sju enkla frågor med många långa svar.
En möjlighet de dagar jag vill lära mer.

/emtre

Negativresor

2006-06-17T23:57:00.000+02:00

Jag dem äntligen i min hand; mina första mellanformatsnegativ. Fånigt nog måste jag erkänna att de känns lite speciella. I en hemlig vrå av mitt fotografhjärta förstår jag plöstligt silvernitratfotograferna som bestämt hävdar att det digitala är och förblir mindre 'på riktigt' än filmfotografin. Att det magiska med ljus som träffar film som genom framkallning fångar ögonblick av verkligheten konkret för alltid är ett unikum.

Jag håller negativen lite extra ömt då de bestämde sig för att ge sig ut på vandringsfärd och var borta i över tre veckor. Ett litet missförstånd mellan mig och labbet gjorde att de reste ut i vida världen och för ett tag såg de ut att vara borta. Men tack vare ett riktigt bra labb och lite dektektivarbete så kom de åter.

Jag måste säga att Dianan är en glädje. Jag vet inte om bilderna egentligen blir så bra, men det är roligt och det finns något oförstört i det okomplicerade fotograferandet. Jag har laddat den med färgfilm nu. Det finns ännu mer att upptäcka.

/emtre

Uppsala valborg

2006-05-01T22:49:00.000+02:00

Solsken, stormvind och studenter på varje ståbar yta. Ännu ett år har gått och ännu en valborg har kommit till staden där valborg är forsränning, champanjegalopp och sillunch i carolinabacken.

I all ärlighet så är jag efter snart 12 år i staden lite mätt på det hela, men det finns en njutning i att vara åldersstigen och dryg och delta efter eget huvud sådär som man får göra när man är gammal.

På en liten bit av gräsmatta dit det vallfärdas varje år samlades vi för åtnjutande av sill, potatis, oinbjudna inblåsta löv och dryck men mest av allt varandras sällskap. Årets mest nyskapande tillskott stod den kulinariske konjären Branders för i form av inlagda grodlår medan Direktören stod för den mest syndfulla av alla chokladiga tårtor.

Bo Sundqvist, avgående universitetsrektor, lyfte mössan och viftade in våren signalerades champanjegaloppens början. För oss som avstod från studentnationernas såkallade champanj så bar det av till universitetsparken där OD kunde höras sjunga vårens lov och de för många år sen klara stundenter kunde se avnjuta lite champanj i lugn och ro.

Så kom ett sånt där ögonblick. Ett ögonblick där det inre barnets längtan och glädje är för stor för allt annat. En lycklig heliumfylld kaninballong blev min och fick följa med mig på mina äventyr för dagen. Det finns frestelser som man ska ge in till - och heliumballongslycka ... det är stor lycka det.

Till Direktörn och Storebror och alla andra som gjorde valborg till det det är. Tack för en härlig dag.

/emtre

Ett eget uttryck

2006-04-23T18:57:00.000+02:00

Ibland slås jag av hur världen förändrats genom sökmotorer som Google. Plötsligt finns oändliga mängder med meningsfull och meningslös information vid ens fingertoppar. Med en rätt formulerad sökning hittar man guldgruvor av hjälpsam kunskap och ibland det oförutsedda man inte visste att man ville veta.

Efter en skogspromenad i vårsolskväll kom jag hem med kameran fylld med blåsippor. Det blir liksom så. De står där så delikata och små, blickandes mot solen och nickandes när det kvällnar. Det finns nåt oemotståndligt över dem och varför motstå en så ofarlig kallelse. Blickandes genom bilderna är det svårt att inte fundera över idén om det egna uttrycket, om det unika förmedlandet och den menings- bärande bilden.
Fotosidans bildpooler svämmar dessa vackra vårdagar över av blå- och vitsippebilder och mina bilder är dem till förvillelse lika.

Googlandes på 'ett eget uttryck' fann jag, som man ju gör, två spännande länkar.

Karlstad stad jobbar aktivt och medvetet med profilbilder för att skapa en bildlig särart från andra städer. En ganska naturlig tanke, underligt egentligen att man inte ser sånt tänkande på fler områden.

'Profilbilder, ett eget uttryck.
För att särskilja Karlstad från andra svenska städer använder vi oss av ett eget bilduttryck. Vi dramatiserar solen och fotograferar ofta i motljus. Gärna i kvällssol som ger ett härligt ljus. På inomhusbilder kompenserar vi bristen på sol med en varm färgton i bilderna. Det viktiga är att det alltid finns en varm ton och känsla i våra bilder.'

Eva-Lotta Holm Flach lektor i konstteori på Konsthögskolan och delaktig i Galleri Flach i Stockholm har skrivit en intressant reflektion på temat eget uttryck

Så var det de där blåsipporna också:

/emtre

Trädens vilsamma vandring

2006-04-21T14:38:00.000+02:00

Varje dag vandrar träden på gatan utanför, sträcker sig lättjefullt långsamt över trottoarer och asfalt. Bundna av rötter och jord hittar de en egen väg att röra och beröra, långt bortom räckvidden av begränsande grenar. Vilsamt vandrar de med solen. Långsamt beskådar de världen. Varje morgon rör de himlavalvet först, långt innan solen skapar dagen pånytt. Varje natt står de som väktare stadigt inför det oändliga i nattskyn.

De liv vi lever rör sig så hastigt, så fort att vi knappt ser eller känner den långsamma beröringen av skuggträd alldeles intill. Vilsamt vandrandes med vid vår sida. Vaktandes vår färd, seendes vår hast, varandes det som fanns innan och det som fanns efter.

Dianans bilder har kommit nu.

Stad

/emtre

Aktiv dumhet

2006-04-19T22:51:00.000+02:00

Jag gjorde en dumhet i onsdags när jag kryssade och skrev på filmpåsen påväg in till Crimson. I ett ögonblick av snålhet tyckte jag att jag gott kunde vänta fyra dagar på mina bilder och få framkallningen lite billigare. Det var ju trots allt inte bråttom tänkte jag i min enfald. Aldrig hade jag kunnat förutse att jag så otåligt skulle invänta återvändandet av dessa mina första 120films bilder.
Så fyra gånger idag har jag loggat hos crimson och kollat om det inte rååkade vara så att de små skannade bilderna redan nu landat i min digitala inbox och fyra gånger har jag loggat ut fnysande åt min egen otålighet. Jag gissar att det är nyttigt att vänta .. det finns säkert nån bra egenskap som får övning av det, jag ska bara komma på vilken.

Under tiden har jag lekt lite med min andra leksakskamera eller min väskkamera som jag tänker på den som. Till skillnad från lådkameror som får sitt namn av att de är små lådor så får min väskkamera sitt namn av att den bor i min väska. Den är liten o behändig och omedelbar i sin digitalhet, men varje gång jag använder den längtar jag efter min systemkamera. Som väskkamera är den i vart fall perfekt och jag försöker ha överseende med dess begränsningar samtidigt som jag låter den utmana mina egna.

Från arbetsplatsen med omnejd, bildur. Några nyare än andra.

/emtre

ps. Detta blogginlägg tillägnas McLinks utan vars hjälp jag sovit istället för att skriva blogginlägg. ds.

Stad sedd

2006-04-16T23:02:00.000+02:00

Jag önskar jag var av den där morgonpigga sorten så jag kunde börja med att berätta hur luften doftade tidigt om morgonen när jag tillsammans med solen fick se världen födas pånytt. Men, tidiga mornar har aldrig och kommer nog tyvärr aldrig vara min melodi, men för den som är nyfiken kan jag berätta hur världen doftade när den funnits i en sådär fem timmar ... den doftade varmt damm.

Så vid sådär tolv gav jag mig iväg för en #fotopromenad i huvudstaden. För dagen i sällskap av El Greco och såklart av min lensbaby. Utmaningen: att se stad med babyn på kameran. Lensbabyn är på många sätt icke-optimal för gatufoto. Man måste alltid lyfta den till ögat, det tar ett tag att hitta skärpan och när man väl hittat den så är den inte alltid på rätt ställe. Med andra ord blir man långsam och odiskret, chansen att bilden vandrat vidare är ganska stor. Men men .. man måste ju försöka i varjefall.

/emtre

Solljus och SevenUp

2006-04-16T00:34:00.000+02:00

Så letade sig ljuset lite retfullt in genom oputsade fönster och påannonserade att den första riktiga vårdagen för året var här. Efter att ha ägnat gårdagen åt utrustningsvård så kändes det att det var dags att greppa kameraväskan och ge sig ut i jakt efter ljuset.
Ibland när jag inte riktigt vet var jag ska börja eller vad jag vill berätta så går jag till botan och lägger mig raklång bland växterna och blommorna. Det blir inte världens mest nyskapande bilder, men det finns nåt fridfullt i att göra dem. Och idag när jag såg de vackra trädskuggorna på den torra asfalten så insåg jag att idag, idag var en botanbörjardag.

I botan var det nätt och jämt tort i marken och än hade inga vitsippor tittat fram, men några gula sippliknande blommor fanns och så några sånna här:

I packningen för dagen fanns något så ovanligt som en SevenUp. Det måste vara sju, åtta år sen en sådan senast fick följa med hem och smaken var en minnesfylld upplevelse. Den smakade barndom och kalla äggmackor i kylboxen, sand och familjeutflykt till Tartarsjön utanför Bagdad. Den smakade grillad kyckling och Cypern, havsluft och atarispel. Fantastiskt hur en dryck kan rymma så mycket minnen.

Förra helgen blev min kameraväska en Lensbaby rikare och jag har sällan blivit mer blixtförälskad i en glugg. Det finns nåt med handhavandet av den som känns så intuitivt och bilderna är underbart oskarpa.
Fantastiskt hur gott oskarpa bilder kan kännas i en värld där skarpast är liktydigt med bäst.

/emtre

Början och slut

2006-04-14T18:52:00.000+02:00

Jag har äntligen gjort slut på min första film i Dianan. Gjort slut på och skickat in för framkallning. Varandes en icke-kemisk fotograf har jag inget i framkallningsväg hemma och minns knappt hur det var man gjorde så det verkar så mycket enklare att låta Crimson fixa det åt mig. Då får jag dessutom negativen skannade så de funkar i mitt digitala mörkrum.
Jag längtar lite fånigt efter att få tillbaka filmen, det känns som början av nåt nytt, nåt roligt.

I väntan på så blir det lite andra analoga bilder

En tid är till ända.
Det har varit två roliga, givande, ibland jobbiga men alltid lärorika år med Bella Pictura. Jag har fått ynnesten att lära känna helt underbara människor och lära mig massors om såväl människan, bilden som om mig själv. Men det var tid att göra nytt och göra annat.

Tillsammans, ställde Bella Pictura ut på Elmia Foto&Video-mässa. Som alltid var det en glädje att träffas och såklart blev det massor med bilder, från mässan o utställningen.
Ett urval och en länk till resten:

För fler bilder klicka här

Till Bellorna: ett tack för tid tillsammans och en glad kram inför år som kommer

/emtre

Ljudet av riktigt bra bild

2006-03-14T22:35:00.000+01:00

Jag är på Galleri Korn mitt i en snöstorm för att uppleva 12 Fotograf(i)ers senaste utställning och väl där letar jag mig långsamt tillbaka till allt det som gäckat mig på sistonne; till den hemliga glädjen i ljus, till den vilsevandrande blickens tjusning, och till känslan av möjlighet som också kallas inspiration.

Vandrandes från bild till bild fastnar jag där, inför Anders Blomqvists bild 'la luz de la mañana'. Fastnar, lystrande, lyssnandes till ljudet av riktigt bra bild.
Det finns något bortom det uppenbara i så många av bilderna här. Något som talar förbi ögat, förbi tanken, landandes strax intill själ. Lik en plågsamt vacker blues, smärtsamt i den sant berättade svärtan och ännu mer smärtsam i sin sällsamma skönhet. En ljuv röst till en bitter text, ett känsla av hopp och hopplöshet i ett.

Det stör mig ibland hur ordfattig jag är när det gäller bild. Inte så att jag är tyst utan att jag saknar de specifika orden, jag saknar vokabuläret. Jag vill kunna tala bild som jag kan tala musik, jag vill ha ord för nyanser, för känslan.

I avsaknad på nåt lämpligt nytt, en gammal favorit i repris.

/emtre

Ah just! Jag fick tag i en Diana, eller det står inte Diana på den, men sånt är detaljer. Och efter att pinsamt avslöjat min okunnighet har den underbara fröken Mi hjälp mig med en tom spole så jag kan ladda film.
Nu finns inga hinder. Dags att utforska världen pånytt.

Silverdimma och pastell

2006-02-14T13:34:00.000+01:00

En frostig februaridag som denna känns hela världen lätt silvrigt grå. Dimma rullande över slätten och träden spetigt reflekterande det dova ljuset. Inomhus är saker pastelliga, eller blev i varejfall.
En bukett djupröda tulpaner fick offra sin färg vid pastellens altare. En liten hyllning till alla tonårsförälskelser i pastelliga 80-tals rum där förlängesen i långborhärifrån.

så nåt som är lite mer nu och här

/emtre

Sötnos

2006-02-12T22:38:00.000+01:00

Ofta föredrar jag att bildberätta om det där som skaver lite obekvämt i själens ena hörn. På något sätt känns de bilderna alltid viktigare, alltid lite viktigare att göra sedda. Det finns så många sköna solnedgångar, harmoniska landskap och söta kattungar. Det finns så många bilder och så få ögonblick innan den seende blickar vidare.

Men idag, såhär när hjärtformade chokladpaketens dag närmar sig, är det dags för nåt sockersött även från mig.
Så ha tålamod, här kommer en sötnos.

/emtre

Begränsningar, utmaningar och bildkalendrar

2006-02-08T11:37:00.000+01:00

I nåt tveksamt genomtänkt ögonblick innan jul bestämde jag mig för att komplettera årets julklappar med en bildkalender till de närmaste. Inget märkvärdigt utan en enkel kalender med bilder som illustrerade årstiderna. Nu är ju en kalender ett sådär underbart avgränsat och tydligt projekt så man tycker ju att det borde vara lätt att få gjort, men man ska aldrig underskatta sin förmåga prokrastinering.

Ramarna
Som alla projekt, stora eller små, så gör tydliga ramar och tidsplaner det lättare att genomföra. De flesta idéer känns både klara och ofta briljanta när de såsar runt i huvet på en, men när man får ner dem på papper så prövas de för första gången på riktigt.

Antal bilder: 12 st (1 per månad)
Bildstil: macro- och landskapsfoto
Känsla att förmedla: skönhet, lugn, harmoni
Andra krav på bilderna: representera de svenska årstiderna både i ljus, känsla och innehåll, kompositioner som tillåter att en 'kalenderruta' läggs på bilden, existerande bilder ur arkivet
Storlek: 10x15 för att passa i Ikeas Finlir

Utmaningen
Nu hade jag ju valt att ta bilder ur mitt bildarkiv och valt en bildtyp/inriktning som jag visste jag skulle finna där, men jag blev ändå lite förvånad över hur lätt det ändå var att hitta lämpade bilder i arkivet. Min förkärlek för att komponera bilder med stora öppna ytor betalade sig för första gången och jag hittade en trettio bilder som kunde tänkas funka. Att sålla, som annars brukar vara den stora utmaningen, ut visade sig också bli förvånansvärt snabbt gjort.
Utmaningen blev istället att på de kvarvarande bilderna placera ut den lilla kalenderrutan. Sällan har det känts så mycket som att förstöra bilderna. Jag inbillar mig att jag har en hyfsad distans till mina bilder, men så plötsligt påminns jag att de fortfarande står mig nära i idé och form.
Efter lite om och men och släppa taget om det tänkta, så blev det en kalender till sist.

Och för den nyfikne finns den också här:

/emtre

Efter mörkrets kulmen

2006-01-14T23:56:00.000+01:00

Efter mörkrets kulmen, i årstiden innan ljuset föds pånytt. Finns ett tid av mellanrum, av ögonblick i väntan. Det är då jag lyssnar inåt och låter ljuset inom leda mig hem.
Jag vandrar fritt, för jag är trygg att i mörker även ljuset bor.

/emtre

Bruksbilder

2006-01-14T00:10:00.000+01:00

Med undantag av 'familjebilder' finns det få saker som är så utskällt och hatat på fotosidan som 'semesterbilder'. Givetvis går det bra om man är på fotoresa eller tar paus från semestern för att fotografera 'seriöst' men att ta bilder för att minnas vad och vilka är helt enkelt inte värdigt den seriöse fotografen.

Å andra sidan så är ju en semester en ypperlig utmaning. Att fotografera och dokumentera utan att förlora fokus på det som är avsett att upplevas, utan att störa flödet av det gemensamma och berätta på ett sätt som blir intressant i nuet och i senet, även när barnen är stora och deras barn är små.
Att fånga minnen och hjälpa minnen, att samla spåren av hur du såg ut när du var ung och att det var då vi var där.

Vi var i Tallin; Fröken Direktör, Herr Redaktör och jag.
Och här är minnena.

/emtre

Ordlöst drömmande

2005-11-03T21:51:00.000+01:00

/emtre

Att synas är att finnas

2005-11-01T21:36:00.000+01:00

När tåget stannar till vid perrongen i Linköping strålar oktobersolen över staden. Det är strax efter lunch och runt om i stan förbereder sig poliser, NSF-demonstranter och anti-faschistdemonstranter på det som komma skall. Inte för att jag vet nåt om saken, själv är jag påväg för att fika med glada #fotoiter.

Några timmar senare
På ett torg en bit från Linköpings domkyrka står ett fyrtiotal välstrukna pojkar med fanor. De ser lite ensamt vilsna ut mitt i den ö av ingenting som effektiva poliser skapat kring dem. Utanför avspärrningarna står en myllrande massa av anti-faschistdemonstranter, press och allmänt nyfikna. Hardcore-demonstranterna markerar sin seriositet och särart genom ansiktsmaskering och talkörer. Stämningen är spänd, lite djuriskt förväntansfull som i en flock hyenor strax innan jakt och förflugna ord berättar att snart, snart kommer även stockholms anti-faschisterna komma. Oavsett vilka politiska manifest dagens motdemonstration svär sin trohet till, så andas dagens stämning inget annat än stridshets och våldslust och jag inser att mycket snart är det dags att ta sig ur vägen.

Folksamlingen vid polisavspärrningen fullkomligt kryllar av fotografer, videografer och mobiltelefonfotograferare. Det är svårt att inte låta bli att undra över hur närvaron av alla dessa förevigare påverkar det som ska hända här idag. Hur de ... vi, skänker ljus, uppmärksamhet och legitimitet både åt NSF och de våldsamma bland deras antagonister. Bilderna på demonstrationen, på motdemonstranterna och kriget mot polisen kommer spridas med ljusets hastighet till alla medier. Överallt kommer de synas och idag anno 2005 är att synas detsamma som att finnas.

Jag stoppar tillbaka min kamera i kameraväskan och låter fötterna vandra bort från polisavspärrning, vid det här laget springande motdemonstranter och marscherande demonstranter. Jag vill inte bidra mer till det som händer här. Jag inser nyhetsvärdet och jag vet att Sverige har en rätt att veta. Men jag tror inte på nåt av det som händer här idag. Här finns ingen med rätt bara grader av fel kombineat med svenssons voyeristiska längtan efter att se andra blöda.

I ett demokratiskt samhälle borde alla få genomföra en demonstration oantastad, oavsett idiotigraden på de åsikter som framförs. Den som behöver våld, stenar och flaskor för att markera sitt avståndstagande har inte bara förlorat sitt moraliska övertag utan också sällat sig till samma dumhetsgrad som den de protesterar mot.

Men jag skulle vilja se en manifestation nästa gång NSF ges demonstrationstillstånd. Jag skulle vilja att var och en av oss var på plats där demonstrationståget går fram. Jag skulle vilja se oss alla under tystnad vända ryggen till och förbi stående så tills tåget passerat. Låta dem vandra genom ett tyst samhälle som enat markerar att er, er vill vi inte ens se åt. Ni är inte ens värda vår blick. Vi tar ifrån er er existens. För i en värld där att synas är att finnas, så finns ni inte för oss.
Så skulle jag vilja demonstrera mot det NSF står för och tro mig, det är oändligt mycket mäktigare än alla slagord och kastade stenar i världen.

Bilder från helgen blir givetvis i samma anda

/emtre

Bearbetade fotografier, manipulation och retusch

2005-10-26T10:18:00.000+02:00

Boklängtare som jag är fann jag på en av mina lunchpromenader genom akademibokhandelns hyllgångar än en gång en bok som bara var tvungen att följa med mig hem. Något så ovanligt som en nyutgivenavhandling om bildbehandling och fotografi.

Anna Dahlgrens avhandling 'Fotografiska drömmar och digitala illusioner Bruket av bearbetade fotografier i svensk dagspress, reklam, propaganda och konst under 1990-talet' är både lättläst och när jag börjar läsa inser jag att den tillfredsställer en outtalad längtan hos mig. En längtan efter fotografi i en vetenskaplig diskurs. Efter alla instruerande praktikerhandböcker och okritiskt informerande kompositionsläroböcker så känns det så gott i min akademikersjäl att få sätta tänderna i bok med hela 75 sidor noter. Snacka om att man är lite miljöskadad. Jag återkommer när jag stulit tillräckligt med tid från resten av min verklighet för att hinna igenom avhandlingen.
För den lässugne finns boken utgiven på Symposion och för den med ont om tid finns en översiktlig artikel på Svd.se

Eftersom jag ibland hittar små tendenser hos mig själv på att vara en lätt småaktig människa som gillar att ha rätt, så var det inte utan en viss sån där blä-jag-sa-ju-det och småunge-lipande känsla jag hittade följande mening i avhandlingens avsnitt om terminologi och språkbruk: 'Termen manipulation används för de bearbetningar som uppfattas som negativa ur etisk synvinkel.' Istället landar Anna Dahlgren i att använda termen 'bearbetade fotografier' - nåt som även i mina öron låter mindre värdeladdat. Nåväl nog med snorungebeteende.

Min vän och fotografen Daniel Wikström bad mig plocka fram en häxa ur en av hans bilder av modellen Zandra. En enklare retusch men kan kanske vara lite kul att se hur bilden förändras steg för steg.

Orginal

Utan fräknar och med ljusare hy
I egenskap av nån som tycker fräknar är klart skönhetsförhöjande så smärtade det lite att ta plåstra bort fräknarna, men de passade inte i bilden jag försökte åstadkomma. Huden blev av med det mesta av sin färg och ögonen fick en grön ton (även om förändringen är för diskret för att synas på den lilla bilden).

Mer hår
Klonverktyget sattes i arbete med att rensa upp bland hårstrån på villovägar samt att fylla ut hår där det behövdes.

Grönt hår och gröna ögon
Ett justeringslager med lämplig grönhet och en lagermask gav illgrönt hår och än grönare ögon och häxan är klar.

Men ibland är det svårt att sluta leka och jag blev nyfiken på hur bilden skulle påverkas av en justering av ljusglimten och en liten månskära i ögat och att följa nyfikenheten brukar sällan leda fel:

Med en annan glimt i ögonen

/emtre

Höstblå

2005-10-20T22:40:00.000+02:00

Så kommer dagarna när ljuset tryter och mörkret kryper nära inpå. Efter utställningen på Hasseludden har det känts svårt att ladda om. Längtan efter att få göra de där meningsfyllda bilderna, de som klingar rätt, gnager inom men inga kommer till mig. Frustrerande är bara början och jag vet inte hur jag ska komma vidare.
Så under tiden gör jag bilder av de mest skilda slag med tanken att kanske hittar nån av dem förlöser en smula.

Ett litet uppdrag med barnbilder

En snabbsession med Tanya

Jag längtade ljus och lugn, fallande löv och meditativ ensamfotografering så bilen och jag for till den lilla bokskogen straxt utanför Enköping.

Höstiga bilder

Sökandet fortsätter.

Det finns en känsla av meningsfullhet när bilden och budskapet är rätt. Kanske är det mitt höstmörker som stjäl blicken och känslan för mig. Kanske är det därför min längtan är så stark.

Sökandet får fortsätta.

/emtre

Expedition Solvalla

2005-10-03T21:33:00.000+02:00

Tid för en utmaning: hästar, tävlingar, publik, stallbacke ... solvalla

Ett stort tack till Roben och Solvallas urtrevliga presschef som var dagen värd och värdinna.

/emtre

Lånat ljus

2005-09-17T21:43:00.000+02:00

Utställningen Lånat ljus

Så blev det dags

Det började som en förflugen tanke och en snabb fråga i våras. Jag var på konferens på Hasseludden Yasuargi och insåg att här … Här ville jag hänga mina bilder.
De enkla avskalade betongväggarnas skönhet och den meditativa stämningen ropade mig. Och det värsta som kunde hända var ju att de skrattade åt mig och sa nej.
Ett möte och en portfolio-titt senare sa de magiskt nog ja … nu återstod bara petitesser som att faktiskt plocka ihop en utställning, innehållsmässigt och fysiskt.

Efter en sommar av funderande, väljandes och mer funderandes så var bilderna valda, tryckta, ramade och dit-transporterade. Nu återstod bara hängning … ’bara’.

Hängningshjälp visade sig vara guld värt, ett stort tack till V o N.

Färdighängt

Vernissage

/emtre

Mörkblomster

2005-09-17T15:45:00.000+02:00

Bildresultatet av en undran om hur mörkerblomster blir ..

... samt en liten promenad i det invanda ljusa.

/emtre

Frihet

2005-09-14T22:47:00.000+02:00

Vad händer när bilden är underordnad budskapet? När den enskilda bilden bara är en del i en helhet och varje helhet eller utställning bara är ett steg i ett livslångt konstnärskap. Vad händer när budskapen är personliga och bilderna ett medel snarare än ett mål?
Begreppet ’konstfoto’ har fångat mig i funderingar den senaste veckan. Än har jag mest frågor, men de är å andra sidan viktigare än svaren.

/emtre

Bevingad skymning

2005-08-28T13:17:00.000+02:00

Stunden innan skymning fylls himlen av tysta vingar. Från ingenstans glider de i tusental fram i jakt på lämpliga hustak att vila på. Snart är dags att under skrik och skrän invadera parken och slåss om sovplats i kvällens bästa träd, men för nu är de som en enda skugga som faller tungt över staden.

Jag följer dem från min balkong varje kväll och snart blir de min aftonliga fotoutmaning. De är en mäktig, lätt Hitchcockiansk upplevelse, när de uppenbarar sig och jag har kameran redo och hoppas ljuset ska räcka.

Det finns en del av mig som alltid stiger himmelsmot när jag ser dem, som svävar tyst med dem i skymningsljus. Jag andas frid och enskildhet och känner del av det större som är livet.

/emtre

Pausmusik i bildform

2005-08-27T00:04:00.000+02:00

bild som vilar lätt lätt mot sinnet

/emtre

Den andra stadens dröm

2005-08-23T16:04:00.000+02:00

New york var alltid väldigt mycket en färgrik tanke. Fylld av sprudlande överdrivna färger och ljus, men det finns en annan sanning. En annan berättelse och känsla.
Jag drömde den magi som bland andra Anders Blomqvist sprider med sina bilder.

Här är
vad drömmen bar
dröm den långsamt
med mig

Den rektangulära drömmen

Den kvadratiska drömmen

Så är är sagan slut, men drömmar lever för alltid.

later
/emtre

Sista dagar

2005-08-23T15:30:00.000+02:00

Jag räknar framåt och känner stressen kryper alldeles nära inpå; tre dagar kvar och än är mycket kvar att jobba med på bildlistan. Kvällen är kommen och Cindy vrider omsorgsfullt ur det sista av regnet ur sina slöjor medan en god indisk middag intas i Greenwich Village. Det finns nåt härligt över the Village, som den kallas, en tollerans och ett lite långsamt leverne där livet börjar först på seneftermiddagen.

Staden visar upp sin vackraste aftonklädnad, med de elektriska ljusen reflekterandes i den blöta astfasten och Empire State Buildings topp lyser blå mot natthimlen. Det finns en annan rytm i staden nu och jag anar att i allt väsentligen är den en annan nu. Jag andas den, men lämnar den sen därhän för sömn och trygghet, kanske en annan gång.

Ny dag, nya arbetsuppgifter. Ground Zero besöks men bildas inte. Vissa saker är större än ord och görs onödigt små av bild. Jag upplever lugnt och låter kameran bo i väskan en stund.
En stund senare hittar den mest oväntade av bilder mig när jag sitter vid Brooklyn brige brofäste. En ekorre dyker upp alldeles intill mig, helt orädd – och jag givetvis med min 12-24:a på – så han kom rätt nära. (bilden är beskuren)

Vandrar vidare mot China Town som givetvis finns på min bildlista. En restaurang med nackade kycklingar i skyltfönstret får bli plats för lunch och vila undan folkmassorna på gatorna utanför. Jag känner mig trött, fot-trött, bildtrött och insikten smyger intill att min bildlista kanske är på fel sida om vad vana och uthållighet låter mig göra. Det blir bilder, men anden och blicken är trött.

Åter kvällning, en afton med ett uppdrag: Empire State Building. Det står där så enkelt 'skymningsbilder från ESB' men kön visar sig vara svårare att tidsberäkna än förutsätt. En kö utanför byggnaden, en kö till säkerhetskontrollen, en kö till biljettluckan, en kö till hissen, en kö förbi icke-frivillig fotografering, en kö till nästa hiss, och sen är man uppe, ca två timmar senare.
Medan jag står i kön till biljettluckan ser jag hur skymningen faller utanför, men detta är landet där pengar är allt och dubblar jag priset på biljetten får jag hoppa före i kön ... hmm .. tja ... äh va fan.

Så jag kommer upp lagom till aftonrodnadens sista smekning av New Yorks himmel och väl där uppe, knuffandes och skuffandes med alla andra turister minns jag att det där med vyer egentligen aldrig var min grej. Men nu på plats, med en expressbiljett dessutom, så måste jag ju jobba på den uppgift jag givet mig själv.

Gryning pånytt, frukost på Starbucks. Det finns en sällsam glädje i att här, i den stora okända staden, så känner personalen på Starbucks igen mig om morgonen. De vet att jag vill ha en te men inte fylld hela vägen upp för jag ska strax förstöra tesmaken med olidligt mycket socker och mjölk. Det finns en härlig känsla av hemmahörande. En gång skulle jag vilja göra den här staden min.

Avståndsbedömning med hjälp av karta har aldrig varit min starka sida och morgonens plan att promenera från ena änden till andra änden av Central Park till lunch visar sig vara en grav missbedömning av såväl värmetålighet och avstånd hos undertecknad. Parken känns som en oas i staden, konstgjord oas, men ändå. Här spelas det, sportas det, vilas det, solas det. Droskorna med turister klapprar förbi med utråkade hästar piskandes trött med svans och för ett ögonblick drabbas jag av åter av overklighetskänsla, för droskor i Central Park finns egentligen bara på film.

Som ett gigantiskt halvvägsmärke på vägen ner genom Central Park ligger The Met, eller The Metropolitan Museum of Art. Tanken på svala luftkonditionerade rum i skugga med mjuka bänkar känns oemotstånligt lockande, sen konst utöver det vanliga och utgången är given. Urvalet är enormt och det blir modern konst för nästan hela slanten, med undantag av en paus i Carroll and Milton Petrie European Sculpture Court.

Seneftermiddag och sol smeker skyskraporna utmed Avenue of the Americas. Avenyn av avstängd för trafik för en citymarknad där corndog-stånd blandas med försäljning av handdukar, massager och glittriga glansiga saker. Runt om i stan svär taxichaufförer när de tvingas två avenyers omväg för att komma uptown medan jag får njuta den befriande känslan av att promenera utan risk för liv och lem mitt i gatan på sjätte avenyn.

Efter alla regndränkta dagar bjuder staden på en bildskön skymning, där glas och metall reflekterar Sols gyllene röda ljus. Snart är natt inte bara för dagen utan också för resan.
Men staden stal mig lite måste jag bekänna. Av alla städer i världen där jag vandrat, så är det få där jag i mitt främlingskap känt mig så hemma. Hit kommer jag åter. Men nu är tid för resa och sen det sista kapitlet i sagan, det analoga.

bbl

/emtre

Weatherproof?

2005-08-19T16:57:00.000+02:00

När jag vaknar har resterna av orkanen Cindy har svept in staden i ett grått blött moln som outtömligt öser ur sig regn. Morgonens tv-sändningar är fyllda med nyheter om Cindys bror Dennis, som är den tidigast fjärde namngivna tropiska stormen sen de började namnge stormar. Det finns en nästan barnsligt förväntansfull känsla hos nyhetsfolket när de med glödande ögon pratar om den förstörelse och död som kan komma att följa i Dennis spår de närmaste dagarna.
Cindy är dock nöjd med att blåsa omkull lite träd och så såklart: regna, regna, regna.

Regn var inget som nånsin ingick i mina New York tankar och inga regnkläder återfinns i min packning. Tanken föll mig liksom aldrig in - en klar lärdom för framtiden: det kan regna även i stan.

New York är en paraplyernas stad. Tre minuter efter att det börjat regna finns det paraplystånd så långt ögat når. Driftiga försäljare står utanför tunnelbaneuppgångarna och säljer paraplyer för tre dollar. Kvalitén är kass, men så är paraplyer en förbrukningsvara här. De slängs, glöms och försvinner, alla vet att nästa gång det regnar kommer finnas försäljare på plats att tillhanda hålla ett nytt.

Tyvärr för mig vill jag inte ha ett paraply. Jag behöver ha båda händerna fria för att fotografera så jag vill ha en regnponcho. Jag och tusentals andra verkar det som, för en timmes letande senare är jag dyngsur, inom och utom, men ingen regnponcho rikare. De finns, de är bara slutsålda för tillfället - men tröstar en försäljare mig ... de har ju paraplyer!
Redo att ge upp helt, hittar jag till slut en regnjacka i hotellets lobby, givetvis till ett grymt överpris men vid det här laget spelar det ingen roll. Den är i varjefall inget jvla paraply.

När regnet blev för intensivt: Grand Central Station

Mer fristad från regn och rusk: Saint Thomas Church Fifth Ave

Nu torka, vila och sen mat
bbl
/emtre

Eftertanke: borde inte Sverige börja namnge sina sommarlågtryck? Vore det inte härligt att kunna hytta näven åt den sen tre veckor jämngrå himlen och skrika 'Evert! Flytta på dig för fan!' Vädret lär ju inte bli bättre, men nog skulle det kännas bra. Bara en tanke.

I'm in Times Square mom - I have the picture to prove it!

2005-08-19T16:04:00.000+02:00

Självklart står Times Square på min bildlista. Min och 40 miljoner NY-besökares om man ska tro statistiken, 80% av alla besökare till staden kommer hit och det är en av världens mest fotograferade platser. Enligt Kodak tas 100 miljoner snapshots här varje år - hur sjutton man gör egna bilder här?

Jag vandrar sakta norrut på Broadway och stannar till då och då. Hittar en lugn plats mellan 41:a och 42:a gatan och lyssnar till staden och folket och väntar på kaoset som snart kommer.

Times Square känns som en visuell kakafoni av reklamskyltar och miljontals ljus. Saker rör sig, tv-inslag och reklamfilmer som talar till en från tv-skärmar stora nog att täcka fasaderna på husen. Det är en allvarligt absurd plats, en verkligt overklig plats.
Här finns inga egna bilder, men här finns bilder.

Jag smiter över till öarna mitt i trafiken där Broadway möter Sjunde avenyn och fastnar för de glada turisternas dokumenterande av sin närvaro.

En stilig pose framför reklampelaren och sen ett snabbt byte så kompisen också får bildbevis på att de verkligen verkligt varit på denna synnerligen overkliga plats. Eugene ser mig göra bilden av deras fotograferande och kommer fram och frågar om han får se hur den blev, vilket han ju givetvis får. Han garvar och tycker att min bild var ju mycket bättre än den de fick till och kan jag inte mejla den till honom. Jomen visst, vad gör inte en svensk besökare vid Times Square för sin amerikanska broderbesökare vid Times Square.

Och jag förstår känslan, den är öververkliga platsen behöver nästan vara på bild för att ens vara nästan verklig.

bbl
/emtre

'Or will they want to forget the whole thing ever happened'

2005-08-16T19:56:00.000+02:00

Det är mörkare än vad man kan tro där mellan skyskraporna. Morgonljuset sipprar ner till tionde eller elfte våningen, men på markplan förblir det skumt. Jag vadar i morgonrusningens sista efterdyningar en stund innan jag hittar ett deli i korsningen Waterstreet/ 89 Pine street för vila och en andra frukost.

Medan jag njuter dagens andra bagel med cream cheese och ice tea snappel iaktar jag kön till kassan som aldrig tycks bli kortare. Delin bjuder på, förutom de goda baglarna, allt från stekt ägg till nåt pannkaksliknande och givetvis en fruktbuffe. Det tycks att ingen i det här landet äter frukost hemma och var och varannan i morgonrusningen balanserar en hög pappersmugg (gissningvis med kaffe) tillsammans med väska och tidning.

Jag vandrar en bit och snubblar över en minnespark i åminnelse av de New York-bor som förlorade livet i Vietnam. Park är kanskenågot av en överdrift, en trekant med träd mellan höghusen, men minnesmärket är vackert. En grå betongvägg med namn och flödande vatten krönt i grönt glas med citat från de brev som en gångs skrevs hem. Ljuset speglar sig hela vägen ner till mark här tack vare att det är bredare mellan husen och orden lämnas lätt genomlysta 'Or will they want to forget the whole thing ever happened?'. Inte den här gången tänker jag och vilar mina fötter och tankar vid monumentet en stund.

Det finns många sätt att utforska en stad. Man kan som jag gör under förmiddagen vandra runt på väl valda platser. Börja med nåt välbekant och sen sakta irra sig iväg bort i gränder och bakgator. Med kartan säkert i väskans inneficka känns det tryggt att förlita sig på lokalsinnet och nyfikenheten, hittandes vad som hittas vill. När jag väl nu kikar på kartan visar sig mitt lokalsinne ha varit helt ute och cyklat, men när syftet var att upptäcka så kvittar det lika. Men man kan också, som jag väljer att göra nu, sätta sig ner och vänta på att staden ska komma till en. När jag sitter här får jag chansen att bara se och plötsligt är det som att ytterligare ett skyddslager av staden försvinner och jag ser lite mer av dess själ. Kontorspersonal som är ute på kaffepausen och röker och byggnadsarbetarna som matar fåglarna med resterna av vad jag gissar är en tidig lunch. Skvallret som delas mellan fyra rundlätta dräktklädda damer och budbilen som stannar till och levererar nåt till butiken. Här är stadens vardagsliv med allt vad det innebär och det är lite magiskt att mitt i detta exotiska finns nån annans vardagsliv.

En timme senare har jag lyckats irra mig tillbaka till Batteripark och tar tunnelbanan uptown igen. I eftermiddag väntar B&H-besök och ikväll middag i Greenwich Village.

bbl

/emtre

Wall street

2005-08-15T10:00:00.000+02:00

Morgondiset trycker sig tätt mot skyskraporna medan jag fortsätter att njuta frukten av den onaturliga morgonpiggheten som är tidsförskjutningens gåva till mig. Jag har hittat en trapp mitt emot New York Stock Exchange där jag sitter en stund tillsammans med två frukostande börsmäklare för att försöka ta in stämningen och formulera en plan för morgonens fotouppdrag.

New York-polisen har en kompakt närvaro utmed hela gatan; två bilar, en truck och ett farthinder en bit ner på gatan. Konstaplar står stadigt och blickar lugnt ut över människomassan som rör sig framför dem, medan säkerhetsvakterna muddrar börsmäklarna på väg in till jobbet.
Jag inser att om jag ska fota här, måste jag vara tydlig med vad det är det jag gör. Inget smygande kroppsspråk, inget diskret fifflande i väskan. Tydlighet och öppenhet så ska även detta gå bra.

Morgonrusningen är i full gång. Den har en egen puls, en egen rytm och ökar i intensitet varje gång ytterligare ett tunnelbanetåg stannan nånstans nära intill under mark.

Jag hade förväntat mig att New Yorks börsmäklare skulle bära den traditionella uniformen med mörk kostym och slips. Men när våg efter våg av människor väller in över Wall street visar det sig att jag borde uppdaterat mina förväntningar och det finns onekligen en härlighet i den mångfald jag får se.

Efter någon timme eller två finner jag mig både lite hungrig och definitivt törstig och redo att snart utforska vidare.

bbl
/emtre