Skivhandelsinsikt

När jag handlar musik händer det ganska ofta att bilderna på konvolutet får spela stor roll för vad jag köper. Jag bläddrar bland cd-skivorna tills nån fångar mitt öga och är det inom ramen för troligt att jag kommer gilla musiken så köper jag den (ibland provlyssnar jag faktiskt i all ärlighet). Det är lite riskabelt, men det har gett en del bra och oväntade resultat.

För några veckor sen såg jag Bruce Springsteen i en livekonsert med The Seeger session band och jag, som missat vad Bruce gjort sen Born in the USA, blev förvånat förtjust. På plats i skivhandeln fångades min blick istället av helt annan skiva; Devils and Dust. Ett konvolut med dramatiskt svartvitt foto med lite sepiaton och massor med massor av korn. Jag bläddrade i häftet och tyckte att bilderna var apsnygga, avslappade och personliga. Den här skivan var jag bara tvungen att ha.

Väl hemma insöp jag bilder och musik, men blev såklart nyfiken på vem fotografen var. Här kan vi passa på att sticka in att jag av någon anledning utgick från att fotografen skulle vara okänd för mig och att det var med en lite märklig besvikelse när jag väl hittade att det var Anton Corbijn.

Fånigt. Man tycker ju att insikten att bilderna jag beundrat så mycket är gjorda av världens kanske bäste musikerfotograf borde ge mig nån typ av tillfredsställelse i att jag har ett gott öga eller något...
Men istället blev jag lite besviken. Besviken av att inte ha upptäckt något nytt. Att min smak var så i synk med 'alla andras'. Jag har väl en liten avighet mot att gilla det alla andra gillar. Det känns så opersonligt, så mass- och mediakultur, så tonårsplanch och idoldyrkan. Jag är inte speciellt alternativ, jag tycker bara om att bestämma själv (och för dem som nu hörde en två-årings 'Kan själv' eka i bakhuvudet - jag hörde det jag med). Men här går det inte att komma ifrån, oavsett hur många miljoner andra som gillar Corbijns bilder, så är jag helt såld på dem också.