'Or will they want to forget the whole thing ever happened'

Det är mörkare än vad man kan tro där mellan skyskraporna. Morgonljuset sipprar ner till tionde eller elfte våningen, men på markplan förblir det skumt. Jag vadar i morgonrusningens sista efterdyningar en stund innan jag hittar ett deli i korsningen Waterstreet/ 89 Pine street för vila och en andra frukost.



Medan jag njuter dagens andra bagel med cream cheese och ice tea snappel iaktar jag kön till kassan som aldrig tycks bli kortare. Delin bjuder på, förutom de goda baglarna, allt från stekt ägg till nåt pannkaksliknande och givetvis en fruktbuffe. Det tycks att ingen i det här landet äter frukost hemma och var och varannan i morgonrusningen balanserar en hög pappersmugg (gissningvis med kaffe) tillsammans med väska och tidning.



Jag vandrar en bit och snubblar över en minnespark i åminnelse av de New York-bor som förlorade livet i Vietnam. Park är kanskenågot av en överdrift, en trekant med träd mellan höghusen, men minnesmärket är vackert. En grå betongvägg med namn och flödande vatten krönt i grönt glas med citat från de brev som en gångs skrevs hem. Ljuset speglar sig hela vägen ner till mark här tack vare att det är bredare mellan husen och orden lämnas lätt genomlysta 'Or will they want to forget the whole thing ever happened?'. Inte den här gången tänker jag och vilar mina fötter och tankar vid monumentet en stund.



Det finns många sätt att utforska en stad. Man kan som jag gör under förmiddagen vandra runt på väl valda platser. Börja med nåt välbekant och sen sakta irra sig iväg bort i gränder och bakgator. Med kartan säkert i väskans inneficka känns det tryggt att förlita sig på lokalsinnet och nyfikenheten, hittandes vad som hittas vill. När jag väl nu kikar på kartan visar sig mitt lokalsinne ha varit helt ute och cyklat, men när syftet var att upptäcka så kvittar det lika. Men man kan också, som jag väljer att göra nu, sätta sig ner och vänta på att staden ska komma till en. När jag sitter här får jag chansen att bara se och plötsligt är det som att ytterligare ett skyddslager av staden försvinner och jag ser lite mer av dess själ. Kontorspersonal som är ute på kaffepausen och röker och byggnadsarbetarna som matar fåglarna med resterna av vad jag gissar är en tidig lunch. Skvallret som delas mellan fyra rundlätta dräktklädda damer och budbilen som stannar till och levererar nåt till butiken. Här är stadens vardagsliv med allt vad det innebär och det är lite magiskt att mitt i detta exotiska finns nån annans vardagsliv.










En timme senare har jag lyckats irra mig tillbaka till Batteripark och tar tunnelbanan uptown igen. I eftermiddag väntar B&H-besök och ikväll middag i Greenwich Village.







bbl





/emtre