Är du fotograf?

Frågar en norsk röst där jag sitter vid hotellfrukostbordet och kollar så att kameran inte utvecklat några underliga disfunktioner under natten
Ja. Svarar jag utan ursäkter eller undanflykter för första gången i mitt liv, för vad annars ska jag svara när jag flugit tvärs över landet för at göra ett fotojobb. Jo, jag är fotograf. Idag i varjefall tänker jag och ursäktar mig i tysthet inför mig själv. Va roligt! Utropar den gråhårige norrmannen med vänliga ögon, det är jag med! Oh! Säger jag och ler lite dumt, för nu är jag ute på helt outforskade identitetsmarker – hur i all sin dar fortsätter man den här konversationen?
Han plirar glatt mot min kamera och berättar att han mest var nyfiken på vad jag använde förnåt och försvinner sen vidare i hotellet.Oj tänker jag medan jag samlar mig och checkar ut, är jag fotograf?

När jag kommer ut på gatan en stund senare så står han där igen och ler sådär vänligt så jag spontant stannar till. Är jag här i jobb undrar han med en nick mot min kameraväska. Jo, hmm:ar jag, ett litet reklam uppdrag. Oh! Va roligt, sägar han, han är nämligen ordförande i norges reklamfotografers förbund – och jag drabbas av en omedelbar önskan att sjunka genom jorden eller åtminstonne få dö på fläcken. Det är så roligt, berättar han, för numera är det så mycket unga tjejer inom reklamfoto, eller det säger han inte, han säger jänter och påminner mig om att jag tycker norska är ett så sött språk.

Min nyprovade identitet som fotograf känns som en väldigt mycket för stor kostym när han fortsatt frågar om var jag är baserad och om jag har nån studio nånstans. Jag stammar fram att jag precis håller på och etablerar mig och flyktönskan tilltar – det känns som att jag ljuger för honom, trots att inget av det jag säger är osant. Men identitetsskapande tar tid – det tog år som student innan jag slutade vänta på att de skulle komma på att jag egentligen inte platsade där, allt medan jag klarade tentor och var studentaktiv – men känslan av att platsa som student dröjde.

Det är mest mot andra fotografer som jag känner mig lite fusk. Mot kunden är det lättare - jag må inte kunna allt, men jag kunde tydligen tillräckligt för att de skulle anlita mig. Mot bildbetraktaren är det också lättare, gillar de mina bilder gör de det, gillar de dem inte så är det också ok. Värdet i bilderna tvekar jag inte kring av nån anledning, bara om jag platsar under beteckningen fotograf.

Det handlar om att det finns en massa fotografiskt tekniska koncept som jag tycker jag borde kunna, men inte kan. Jag borde förstå zonsystemet och jag borde veta mer om hur min blixt fungerar. Jag borde varken fota i A-läget eller jpg, för riktiga fotografer fotar RAW i M och jag borde … det finns massor som jag borde. Lätt glömt är både mitt bildseende och min förmåga att ta människor framför kameran, lätt glömt är beröm som kommer från andra för bilder jag redan gjort.

Det vänlige norske reklamfotografen får sällskap av sin fru och de berättar att de är i Göteborg för att hänga hans utställning som snart har vernissage. Jag önskar honom lycka till och en trevlig vistelse i götet och han önskar mig lycka till med dagens jobb. Det känns som att jag kan komma att behöva det.

Det slår mig att den enda som sa att jag var fusk idag var jag och en kunnig erfaren fotograf visade mig vänlighet och behandlade mig som en jämlike. Jag gör honom en otjänst i att inte ta emot det, men jag behöver växa lite för att riktigt känna mig värdig.

Så är jag fotograf? Inte än, men ganska snart.
/emtre

Några bilder från okynnesfotograferingen när jobbet var gjort