Sista dagar

Jag räknar framåt och känner stressen kryper alldeles nära inpå; tre dagar kvar och än är mycket kvar att jobba med på bildlistan. Kvällen är kommen och Cindy vrider omsorgsfullt ur det sista av regnet ur sina slöjor medan en god indisk middag intas i Greenwich Village. Det finns nåt härligt över the Village, som den kallas, en tollerans och ett lite långsamt leverne där livet börjar först på seneftermiddagen.

Staden visar upp sin vackraste aftonklädnad, med de elektriska ljusen reflekterandes i den blöta astfasten och Empire State Buildings topp lyser blå mot natthimlen. Det finns en annan rytm i staden nu och jag anar att i allt väsentligen är den en annan nu. Jag andas den, men lämnar den sen därhän för sömn och trygghet, kanske en annan gång.


















Ny dag, nya arbetsuppgifter. Ground Zero besöks men bildas inte. Vissa saker är större än ord och görs onödigt små av bild. Jag upplever lugnt och låter kameran bo i väskan en stund.
En stund senare hittar den mest oväntade av bilder mig när jag sitter vid Brooklyn brige brofäste. En ekorre dyker upp alldeles intill mig, helt orädd – och jag givetvis med min 12-24:a på – så han kom rätt nära. (bilden är beskuren)



Vandrar vidare mot China Town som givetvis finns på min bildlista. En restaurang med nackade kycklingar i skyltfönstret får bli plats för lunch och vila undan folkmassorna på gatorna utanför. Jag känner mig trött, fot-trött, bildtrött och insikten smyger intill att min bildlista kanske är på fel sida om vad vana och uthållighet låter mig göra. Det blir bilder, men anden och blicken är trött.




















Åter kvällning, en afton med ett uppdrag: Empire State Building. Det står där så enkelt 'skymningsbilder från ESB' men kön visar sig vara svårare att tidsberäkna än förutsätt. En kö utanför byggnaden, en kö till säkerhetskontrollen, en kö till biljettluckan, en kö till hissen, en kö förbi icke-frivillig fotografering, en kö till nästa hiss, och sen är man uppe, ca två timmar senare.
Medan jag står i kön till biljettluckan ser jag hur skymningen faller utanför, men detta är landet där pengar är allt och dubblar jag priset på biljetten får jag hoppa före i kön ... hmm .. tja ... äh va fan.

Så jag kommer upp lagom till aftonrodnadens sista smekning av New Yorks himmel och väl där uppe, knuffandes och skuffandes med alla andra turister minns jag att det där med vyer egentligen aldrig var min grej. Men nu på plats, med en expressbiljett dessutom, så måste jag ju jobba på den uppgift jag givet mig själv.














Gryning pånytt, frukost på Starbucks. Det finns en sällsam glädje i att här, i den stora okända staden, så känner personalen på Starbucks igen mig om morgonen. De vet att jag vill ha en te men inte fylld hela vägen upp för jag ska strax förstöra tesmaken med olidligt mycket socker och mjölk. Det finns en härlig känsla av hemmahörande. En gång skulle jag vilja göra den här staden min.

Avståndsbedömning med hjälp av karta har aldrig varit min starka sida och morgonens plan att promenera från ena änden till andra änden av Central Park till lunch visar sig vara en grav missbedömning av såväl värmetålighet och avstånd hos undertecknad. Parken känns som en oas i staden, konstgjord oas, men ändå. Här spelas det, sportas det, vilas det, solas det. Droskorna med turister klapprar förbi med utråkade hästar piskandes trött med svans och för ett ögonblick drabbas jag av åter av overklighetskänsla, för droskor i Central Park finns egentligen bara på film.









Som ett gigantiskt halvvägsmärke på vägen ner genom Central Park ligger The Met, eller The Metropolitan Museum of Art. Tanken på svala luftkonditionerade rum i skugga med mjuka bänkar känns oemotstånligt lockande, sen konst utöver det vanliga och utgången är given. Urvalet är enormt och det blir modern konst för nästan hela slanten, med undantag av en paus i Carroll and Milton Petrie European Sculpture Court.













Seneftermiddag och sol smeker skyskraporna utmed Avenue of the Americas. Avenyn av avstängd för trafik för en citymarknad där corndog-stånd blandas med försäljning av handdukar, massager och glittriga glansiga saker. Runt om i stan svär taxichaufförer när de tvingas två avenyers omväg för att komma uptown medan jag får njuta den befriande känslan av att promenera utan risk för liv och lem mitt i gatan på sjätte avenyn.









Efter alla regndränkta dagar bjuder staden på en bildskön skymning, där glas och metall reflekterar Sols gyllene röda ljus. Snart är natt inte bara för dagen utan också för resan.
Men staden stal mig lite måste jag bekänna. Av alla städer i världen där jag vandrat, så är det få där jag i mitt främlingskap känt mig så hemma. Hit kommer jag åter. Men nu är tid för resa och sen det sista kapitlet i sagan, det analoga.

bbl

/emtre