Du mich auch 2

"Det handlade sällan om fotograf. Inte i första hand.
Det var att möta människor, att undersöka
olika verkligheter, som var avgörande.
Så är det fortfarande.
...
Tror inte på:
Välformulerade principer och sanningar.
Oanvändbara skuldkänslor och
gamla synder eller för den skull en fotografi
som mest bara liknar vackra adjuktiv.
Däremot tycker jag om privata
dagböcker och familjealbum. "
Anders Petersen, ur förordet till Du mich auch

Jag diskuterade Anders Petersens fotografi med Fredrik för några veckor sen. Något i diskussionen påminde mig om en tanke jag sett framför mig och nästan fångat. Något som oformligt, ännu ordlöst som legat och försökt bli förstått, fångat och ordgivet; att riktigt bra fotografi aldrig handlar om bilden.

Det känns som en motsägelsefull tanke och den vill inte riktigt få plats i huvet på mig. Hur kan bra fotografi inte handla om bilden?
Fast det kanske inte är så konstigt. Det kanske är som att säga att bra litteratur inte handlar om orden, eller också om orden, men inte längre om orden. Att det som gör den riktigt bra är när den går bortom. Men fotografi är också annorlunda än ord, annorlunda än måleri eller andra kreativa processer. Annorlunda i och med att det behövs en verklighet, konstuerad eller bara upptäckt, för att det ska bli ett fotografi. Jag kan inte bara blunda och frammana bilderna på min sensor, jag måste bygga dem där ute först och sen hämta hem dem.

För även om målet inte längre är fotografiet så förändrar fotograferingen. Det går inte att inte påverka, det går inte att inte vara närvarande. Och det är kanske där kryxet sitter. Det är kanske det jag vill inbilla mig att jag anar i Petersens bilder; han är där. Där , delaktig i det som händer framför kameran. Där, inuti allt det som är och blir. Delaktig, påverkande och ärligt närvarande.

Eller kanske vill jag se det så. Kanske vill jag att det ska vara annorlunda. Kanske är det bara min önskan jag ser.

För det finns i fotograferandet ett moment av att stjäla själar, stjäla ögonblick. En aspekt där ögonblicken övergår från att vara mål i sig själv, egna värden, till att vara nycklar, råvaror till något annat. Råmaterial till bilder. En form av fotografisk voyerism. Eller kanske social vampyrism där biprodukten är fotografi?

Jag tycker mig se det ibland. Det finns en hunger, en längtan efter att få se det blottade. En längtan efter att se nån annan ska slita ut sitt inre, känna något, dela med sig all sin sårbara galenhet så att bilder kan göras med någons själ som grund. Och med någon annan känslomässigt avklädd, naken och sårbar kan fotografen med kameran som sköld glömma sin egen nakenhet, galenskap, sårbarhet. Glömma och gömma sin egen berättelse för att istället glupskt sätta tänderna i någon annans.

Jag vet inte. Men jag får inte den känslan i Du mich auch och det är nog skälet att jag vill bläddra i den om igen.



När jag kontrolläser mitt inlägg hör jag hur jag verkligen vill att det där med social vampyrism inte ska kunna handla om mig. Hur det ska handlar om andra fotografer. För sån är ju inte jag. Men så minns jag; varje gång jag lyfter ett anklagande finger mot någon annan så pekar resten av handens anklagande tillbaka på mig.