Fler och färre ord

Jag har tillfälligt tappat intresset för fotografi. Inte för fotograferandet och berättandet, men för tekniken, prylarna och vad kanske mer förvånande är - för pratet om bilderna.
Kamera&Bild hamnar i bokhyllan knappt halvbläddrad, FOTO får stå kvar på tidningshyllan i butiken helt orörd. Ingen riktig lockelse drar i mig att läsa, det saknas något nytt att förstå eller sätta tankarnas tänder i.

Fotografi tycks mig lida av två självmotsägande problem; ordlöshet och ordligt överflöd. Det finns så många som helt saknar ord för sin fotografi, saknar insikt om hur ord kan ge tillgång till fördjupning och förfina meningen med det som berättas, hur det berättas, varför det berättas.

Det finns så mycket skrivet, men det som skrivs säger sällan väldigt mycket. En ständig omstart och oförmåga eller kanske ovilja att se bortom det som är teknik, må det vara teknik i kameran eller i bilden. Alla pratar om hur det borde vara, kunde vara, skulle vara, men som inte är eller kommer bli mer än yta. Få pratar om att vara, om varat.
Så klart de finns här och där, röster som gör det värt att lyssna.

Det finns ett behov av fler ord och färre ord - samtidigt. Av bättre ord, andra ord. Av djupare, vidare, vildare tankar. Av fler som vill och vågar se att fotografi, är ett sätt att tala om livet.

Låsta dörrar

Jag funderar över låsta dörrar. Över min egen låsta ytterdörr. Det är en del av en tanke om ett fotoprojekt, ett om mitt andra hemma, om afrika. Men det börjar i min låsta ytterdörr.

Min ytterdörr är alltid låst. Givetvis inte när jag går in eller ut igenom den, men annars, låst. Det finns ingen tanke eller energi investerad i att den ska vara låst. Den bara är det. Jag kliver, tänder hallampan och låser dörren. Sen tar jag av mig skorna.

Jag börjande funderar över det sen mina grannar skaffade katt. En kelen söt liten sak, som jag med deras välsignelse släpper in när hon står och jamar utanför deras dörr. Släpper in, för deras dörr är inte låst.

Det är ett afrika-arv, mitt dörrlåsande. Så många år, bakom så många galler och låsta dörrar, bakom så många elektriska grindar. Det är en vana. Ett vara. Ett normaltillstånd, lite som att att kylskåpsdörren stängs när jag inte plockar in eller ut saker. Normaltillstånd: låst.

Jag funderar över det. Och om berättandet om afrika.
Det finns nog trots allt en del att säga.

Om vägarna till frälsning

Adam Haglund har slutat blogga. Tråkigt! Roligare är att fotojournalistisksiten Adam mfl bygger sakta men säkert närmar sig färdig.

När det gäller bloggar så är jag tyvärr en dålig kommenterare. Jag läster, jag funderar. Ibland börjar jag till och med skriva ett svar, men så tycker jag antingen att så angeläget var det inte eller så kommer nåt viktigare ivägen. Men vissa ämnen kryper under skinnet så jag lyckas ta mig hela vägen till en färdigskriven kommentar, tex mätsökarkameran som vägen till frälsning.

När Adam först började fundera på mätsökarkamerans fördelar kunde jag inte låta bli att småaktigt invända mot hans lyckliga förtjusning att mätsökarkamerans krav på närvaro i ögonblicket, på teknisk och bildmässig koncentration, skulle bli vägen ur digitalkameraträskets massbildsproduktion. Nu skulle fotografering åter bli det det borde vara.

Och jag opponerade mig. Såklart. För vägen till koncentration sitter ju givetvis inte i kamerahuset. Valet att ta en eller många exponeringar avgörs ju inte av analogt mot digitalt. Det är ju fotografen som väljer och som därmed faktiskt får ta ansvar för sina val - oavsett kamerahus.

Det låter ju bra.

Men samtidigt bar jag runt på min diana och var fånigt lycklig över de stora vackra 120-negativen. Och det var svårt att inte erkänna att bilderna och fotograferandet blev annorlunda med Dianan än med det digitala huset. Kanske inte bättre men annorlunda. Roligt annorlunda.

Skillnaden var kontrollen, den tekniska aspekten. Dianan ger väldigt liten möjlighet att styra, det blir det det blir. Och det är spännande att konstatera att samma frihet som Adam fann i mätsökarens krav på närvaro och fokus på de tekniska valen, samma frihet fann jag i Dianans avsaknad av samma val.

Så enkelt och så grundläggande, att vägarna till frihet, glädje och skapande är så många och så olika. Att den fotografiska frälsningen ligger i att hitta det som funkar för mig just nu, snarare än det som är rätt för alla alltid. Värt att fundera på en stund.

Inifrån

Jag kan fortfarande minnas doften. Doften av afrika och den påtagligt fysiska upplevelsen av att bli omfamnad av fuktig värme. Det var natt och jag skulle vilja skriva att mamma höll mig i handen när vi gick nerför flygplanstrappan mot landningsbanan, men jag minns inte, jag minns bara doften, mörkret och värmen.

Jag var nio och södra afrika skulle förändra både mitt liv och min utblick mot livet. Det skulle stjäla en bit av mig och ge mig en annan tillbaka, göra mig till bortbyting i alla läger, hemma ingenstans och överallt. Det skulle vara en gåva och det skulle dröja en evighet innan jag ens började vara hel igen.

Jag har funderat länge över varför det aldrig tycktes bli några bilder från afrika. Lite familjebilder och några elefanter såklart, men inga bilder. År efter år har jag återvänt, till föräldrar och hem, till södra afrika och Sydafrika, men fotografin tycktes inte vilja följa med.

Men ikväll har jag funderat om det verkligen är sant. eller om jag bara inte vill se berättelserna som jag fångar utkanten av.

Det finns ett annat afrika än det som berättas om i tv-reportagen.
Ett annat afrika än det det som visas i bildjournalisternas arbete. Ett innifrån-afrika, en existens med lika mycket vardag, lika mycket vana och tråkighet som vilken svensk förorts vardag som helst. Den kan verka exotisk, den kan t om låta lyxig, men det är samma vardag, med skillnaden att här är våldet aldrig långt borta. Och det galler som skyddar och håller andra ute, låser också inne på samma gång.

Bilden ovan kändes väldigt typisk.
Innifrån en låst luftkonditionerad bil betraktar jag landskapet flyta förbi och den rödbruna jorden får mitt hjärta att slå lite extra. Röd jord är liv, är hemma. Bildörren är inte låst av rädsla utan av medvetenhet om hur många bilkapningar som sker och om många mord och våldtäkter som följer. Inte av rädsla, men inte befriad av den heller. Efter ett tag är den låst av vana, för ingen vill tänka på allt det som faktiskt finns där ute att vara rädd för. Känslan av lugn och normalitet går att skapa, är viktiga att skapa även när inget av dem egentligen är sant.

Jag vet inte om jag ens har förmågan att berätta om hur det är.

Fotografisk relativism

Det pågår en jättespännande och bra diskussion om Fakta vs Fiktion i Adam Haglunds blogg. Nu är jag lite sen in i debatten så det blir ett blogginlägg här istället för en kommentar där den kanske borde vara. Har du inte redan läst inläggen och kommentarerna så gör det - definitivt läsvärt.

Fotografi, speciellt fotojournalistik och pressfotografi, har länge försökt hålla sig utanför den diskussion om relativism, subjektivitet och den berättandes på det påverkan som berättas, som pågått inom så många andra områden men nu är det onekligen dags.

Diskussionen handlar dels om finns det en objektiv Verklighet som vi kan avbilda och om den finns där ute - går den att avbilda på ett objektivt sätt eller färgar vi alltid allting vi gör med vår egen subjektivitet. Åsiktsskalan sprider sig från Objektivism (med en Sanning och en Verklighet med absolut tolkningsföreträde) i ena änden och fullständig Relativism (med oändliga sanningar och oändliga verkligheter där ingen har tolkningsföreträde över de andra) i andra och sen massor av gråskala i mitten.

Det jag tycker är intressantast är egentligen inte diskussionen om hurvida det finns en objektiv sanning eller inte - utan hur vi som fotografer och människor hanterar det faktum att det inte går att vara objektiv, att det inte finns en Sanning med stort S att avbilda och tala om.

Relativismens problem är nämligen att den är en självmottsägelse: det finns ingen sanning med stor S utom det faktum att det inte finns någon sanning med stor S. Den är en tankemässig återvändsgränd, men samtidigt den viktigaste återvändsgränden vi någonsin kommer besöka. För likt en spiral så tvingas vi återvända till diskussionen om Sanningen med stort S, om Verkligheten och det för att kunna ha en gemensam samtalsgrund. För frågan är om det går att kommunicera i en värld där alla har sin egen verklighet och ingen sanning finns.

För många innebär insikten om att det inte finns någon objektiv sanning att man drar slutsatsen att allt är subjektivt. Man identifierar sig genom att avskilja sig från den andra sidan av spektrumet men man upptäcker också att det blir svårt eller omöjligt att berätta något överhuvudtaget och frågan om meningsfullhet i försöken att berätta blir central.

Just meningsfullheten tror jag är nyckeln till hur man ska hantera frågan om subjektivism och relativism. Jag skulle vilja hävda att relativismen är liksom döden ett mänskligt faktum.
Hur jag än försöker så kan jag inte frigöra mig från de begränsningar som den verklighet jag fått genom uppfostran och kultur. Jag kan heller inte frigöra mig från den subjektivitet som är mitt tolkningsfilter när jag hanterar min egna lilla verklighetsbubbla.
På samma sätt är vår dödlighet ett faktum som vi ständigt bär med oss. Vi har dock funnit att det inte är meningsfullt att i varje ögonblick överväga alla möjliga sätt som nästa steg kan innebära vårt frånfälle, istället har vi integrerat insikten om vår dödlighet på ett sådant sätt att den ligger som en underliggande insikt om världens vara och bara blir aktivt medveten när vi överväger att göra/utsätts för farofyllda aktiviteter eller när vi funderar mer existensiellt. Till skillnad från vår dödligheten så har vi ännu inte hunnit integrera insikten om relativismen så att den på samma sätt är självklart underliggande livsvilkor som bara aktivt medvetandegörs vid de tillfällen när det är relevant.

Med det så menar jag att i insikten om att det inte finns någon sanning så är nästa steg att gemensamt utifrån den insikten ödmjukt bidra till att bygga den gemensamma sanning som vi provisoriskt använder som den överenskomna sanningen med stort S. Den kommer likna den Objektivitet som vi började med men i grunden vara annorlunda. På samma sätt som att det är skillnad mellan att sträva efter att så objektivt som möjligt verka som fotojournalist och att hävda att man kan vara objektiv när man verkar som fotojournalist.

Relativismen bör (trots att den är en återvändsgränd) erkännas och aldrig döljas och sen är det upp till var och en av oss göra vårt bästa att handskas med de utrymmen där våra verkligheter möts som om det fanns en gemensam objektiv verklighet.

Du mich auch 2

"Det handlade sällan om fotograf. Inte i första hand.
Det var att möta människor, att undersöka
olika verkligheter, som var avgörande.
Så är det fortfarande.
...
Tror inte på:
Välformulerade principer och sanningar.
Oanvändbara skuldkänslor och
gamla synder eller för den skull en fotografi
som mest bara liknar vackra adjuktiv.
Däremot tycker jag om privata
dagböcker och familjealbum. "
Anders Petersen, ur förordet till Du mich auch

Jag diskuterade Anders Petersens fotografi med Fredrik för några veckor sen. Något i diskussionen påminde mig om en tanke jag sett framför mig och nästan fångat. Något som oformligt, ännu ordlöst som legat och försökt bli förstått, fångat och ordgivet; att riktigt bra fotografi aldrig handlar om bilden.

Det känns som en motsägelsefull tanke och den vill inte riktigt få plats i huvet på mig. Hur kan bra fotografi inte handla om bilden?
Fast det kanske inte är så konstigt. Det kanske är som att säga att bra litteratur inte handlar om orden, eller också om orden, men inte längre om orden. Att det som gör den riktigt bra är när den går bortom. Men fotografi är också annorlunda än ord, annorlunda än måleri eller andra kreativa processer. Annorlunda i och med att det behövs en verklighet, konstuerad eller bara upptäckt, för att det ska bli ett fotografi. Jag kan inte bara blunda och frammana bilderna på min sensor, jag måste bygga dem där ute först och sen hämta hem dem.

För även om målet inte längre är fotografiet så förändrar fotograferingen. Det går inte att inte påverka, det går inte att inte vara närvarande. Och det är kanske där kryxet sitter. Det är kanske det jag vill inbilla mig att jag anar i Petersens bilder; han är där. Där , delaktig i det som händer framför kameran. Där, inuti allt det som är och blir. Delaktig, påverkande och ärligt närvarande.

Eller kanske vill jag se det så. Kanske vill jag att det ska vara annorlunda. Kanske är det bara min önskan jag ser.

För det finns i fotograferandet ett moment av att stjäla själar, stjäla ögonblick. En aspekt där ögonblicken övergår från att vara mål i sig själv, egna värden, till att vara nycklar, råvaror till något annat. Råmaterial till bilder. En form av fotografisk voyerism. Eller kanske social vampyrism där biprodukten är fotografi?

Jag tycker mig se det ibland. Det finns en hunger, en längtan efter att få se det blottade. En längtan efter att se nån annan ska slita ut sitt inre, känna något, dela med sig all sin sårbara galenhet så att bilder kan göras med någons själ som grund. Och med någon annan känslomässigt avklädd, naken och sårbar kan fotografen med kameran som sköld glömma sin egen nakenhet, galenskap, sårbarhet. Glömma och gömma sin egen berättelse för att istället glupskt sätta tänderna i någon annans.

Jag vet inte. Men jag får inte den känslan i Du mich auch och det är nog skälet att jag vill bläddra i den om igen.



När jag kontrolläser mitt inlägg hör jag hur jag verkligen vill att det där med social vampyrism inte ska kunna handla om mig. Hur det ska handlar om andra fotografer. För sån är ju inte jag. Men så minns jag; varje gång jag lyfter ett anklagande finger mot någon annan så pekar resten av handens anklagande tillbaka på mig.

Kameravärdering och fotografgemenskapstatus

Som fotografer tycks vi aldrig riktigt kunna frigöra oss från den fysiska verkligheten av våra tekniska hjälpredor, kamerorna. Vad spelar väl pennan för roll i handen på en ordsmed frågar vi oss, men ändå, så står vi där med kameran i hand och inser att det spelar roll.

Det finns en typ av manlig (?) fotografgemenskap där storleken på ditt hus och din glugg är avgörande för din status i gruppen. Stor kamera ger hög status, för givetvis är man en bra och kunnig fotograf om man bär runt på en stor, dyr, klump till kamera. Det finns en annan typ av fotografgemenskap där kameahuset är precis lika viktigt men här är det viktiga är att det ska vara så stilrent, så klassiskt och gärna så litet och diskret som möjligt. Hasselbladare är ok, men annars är det gärna mätsökarkameror som gäller. Husen är inte viktiga, samtidigt som det är viktigt att inte komma släpande på nån stor klump till kamera, att inte avslöja sig tillhöra den första gruppen.

På vernissage för ett tag sen bytte jag några ord med den utställande fotografen. Han log och nickade lite mot min kamera -Vilken stor kamera ... och alla sociala koder i rummet sa mig att här är det helt fel. Mmm, nickade jag tillbaka och med en överväldligande känsla av att just ha blivit påkommen som vargen i sagan om rödluvan så kämpade jag mot impulsen att gömma kameran ur sikte.

Det finns såklart fler fotografgemenskaper med fler eller andra kameravärderingar, men helt värdebefriade tycks inte våra arbetsredskap bli, speciellt inte i mötet med andra fotografer.

Kanske bär vi ännu på en djupt dold känsla av att det finns något magiskt i den process som utan vår inblandning gör bilder av ögonblick och ljus? Eller kanske så blir vi aldrig riktigt av med tankespöket av den mekaniska bildframställningen där fotografen egentligen bara är en kugge i maskineriet, trots att vi egentligen tror att vi vet att det är fotografen som gör kameran?

Idag kom den Agfa Isola 1 som jag impulsinvesterat i. Riktigt vad den säger om mina kameravärderingar vet jag inte, men förhoppningsvis blir det mer mellanformatsbilder som ett resultat av den.

Bilder är från Diana och Namibia.

Du mich auch

Jag hittade Anders Petersens Du mich auch i bokhandeln häromdagen. Jag bläddrade i den och försökte ställa tillbaka den på hyllan men kunde inte riktigt förmå mig till det, så jag bar runt på den en stund och hoppades att känslan av att den borde följa med mig hem skulle gå över. Det gjorde den inte. Så jag muttrade lite och gick till kassan för att betala.

Det finns nåt i helheten, i bilderna men också i texterna som berör, som berättar, som stannar kvar. Nu är ju Anders Petersen en av få internationellt erkända svenska fotografer. Han har tillsammans med Christer Strömholm inspirerat generationer av svenska fotografer. Men jag undrar när jag bläddrar i boken om det verkligen är klokt att imitera honom. Berättandet känns så personligt, så intimt förknippad med en människas världsuppfattning, en människas själ.

Jag gissar att min tolkning och förståelse av bilderna färgas och formas av den dokumentär jag såg om honom i september. Bilder som annars skulle kunna kännas voyeuristiska eller utnyttjande känns nära och kärleksfullt berättande. Det är som att ögat som ser inte dömmer, inte letar snygga bilder, inte utnyttjar för sin egen skull. Kanske gör han det, men det är inte vad jag ser.
I andra fotografers produktion kan jag ibland uppleva bilden som ... färdig eller som sig själv nog. Självklart är Anders bilder färdiga, de är underbart omsorgsfullt kopierade, men det känns som att den samlade berättelsen är viktigare än bilderna. Lite som att de enskilda orden hos en poet är underordnade textens helhet. En del av bilderna älskar jag, andra berör mig, andra tycker jag inte om och vissa accepterar jag bara med visst motstånd, men hela tiden strömmar de förbi mig som delar i en helhet. En berättelse med en känsla och en själ utan att det är ego.

Kopieringen tillsammans med kornet i bilderna gör att jag då och då märker att mina fingrar rör vid bokens sidor. Det är som att jag lockas till en taktil upplevelse förutom den bildliga och den känslomässiga. I förbigående kan jag inte låta bli att undra om dessa bilder skulla upplevas lika tagna med dagens digitala teknik. Av nån anledning tror jag inte det, vilket är en främmande tankefågel på min himmel.

Jag lägger boken på soffbordet istället för att stoppa in den i bokhyllan. Här är jag inte färdig-tittad eller färdig-tänkt. Här blir det till att fundera mer. Men nu sömn.

Lust+Rädsla = Fotografi

För den som vill läsa så finns en artikel om kursen Lust+Rädsla=Fotografi på fotosidan.se.

Brevlådereklam

Klädmärket Boomerang skickar reklam till mig.
Inte såndär 'nu får alla hushåll i Uppsala reklam' utan adresserad reklam skickad direkt till mig. Jag har ingen aning om varför eller hur de fått min adress, men när jag ser reklamkatalogen så blir jag sådär fånigt glad över att den trots allt landar i min brevlåda.

Kan man bli glad över reklam? Får man överhuvudtaget bli glad över reklam? Inte vet jag men när jag står där med katalogen i hand så sprider sig ett lyckligt litet flin över ansiktet på mig. Det är bilderna såklart. Oskar Falks motljusbilder får mig att bli sådär alldels mjuk och fånig inuti. Istället för att landa i pappersinsamlingen trycker jag in katalogen i min fotobokshylla. Bra bild är ändå bra bild, även om den är reklam.

Men nånstans blir jag lite förbannad också. Om reklam kan se ut såhär, varför översvämmas jag ständigt av superkass reklam och supertråkiga reklambilder. Kan man bara inte bättre eller vet man att vi handlar ändå, man behöver inte anstränga sig mer?

Muttrande plockar jag ut reklamkatalogen och bläddrar lite till, såhär klockrent vill jag också kunna förmedla en känsla genom bild.

Så hur ska du gå vidare med din fotografi?

Det är sista dagen av fyra-dagars workshopen Lust+Rädsla=Fotografi och jag har precis visat det bildspel som är resultatet av de senaste dagarnas skaparvånda. Jag klarar inte riktigt av att ta in om det mottas väl eller inte. Stress och trötthet efter en hel dag av bildredovisningar ger mig tunnelseende och jag tycker mest det blir tyst, något jag försöker låta bli att fundera över. Kursledare Peter är den som frågar, och då jag saknar svar så jag mumlar nåt om att jag tror egentligen inte jag vill jobba som komersiell fotograf utan på nåt sätt jobba med egna grejer, men att jag egentligen inte vet. Jag vet inte upprepar jag, jag vet inte.
Det vet inte jag heller säger Peter som svar på var jag gissar var en rätt bedjande blick från min sida. Såklart han inte vet. Såklart ingen annan än jag kan veta.

Mitt problem är att jag saknar drivkraften, hungern. Den där galna känslan som gör att man är villig att offra allt bara man får syssla med den stora passionen, med bilden, med fotografin. Istället gör jag trygghetskalkyler och konstaterar att jag aldrig kommer bli nästa Christer Strömholm och att det därmed är klokare att inte satsa alls. Eller?
Det finns också en underbar ironi i att hävda att man inte har nån drivkraft och samtidigt tycka att man borde vara bäst. Men det kanske är skillnad på drivkraft och vad nu det här andra är.
Kanske är det bara att konstatera, 'jag vet inte' är nog ett rätt rättvisande svar på hur jag vill gå vidare med min fotografi.

Inspiration

Ibland tror jag vi sätter för mycket tilltro till det vi kallar inspiration. Vi inbillar oss att vårt skapande måste föregås av en gudomlig eller i vart fall briljant ingivelse för att det ska bli nåt att ha över huvud taget. Och att om inspirationen uteblir, är det nån form av personligt misslyckande som vi helst måste åtgärda omedelbart.

Själv ska jag erkänna att jag fullkomligt älskar känslan som blir när inspirationen finns. Glädjen, möjligheterna och motivationen att göra något. Jag inbillar mig att det känslan är lite densamma som för en fågel som tar flykt i gryningen; liv, möjlighet och rörelse.

Men jag tror vi missar målet om vi tror känslan i sig är en förutsättning för skapandet. Och risken är att i kravet på att vi ska vara inspirerade så kommer vi i vägen för oss själva, för vår eget skapande. Ibland får vi ynnesten av att bli inspirerade. Men det är en ynnest, ett tillfälligt tillstånd som kommer en till skänks och som sen lämnar en när man minst anar det. Vi kan väcka det ibland, vi kan fånga den ibland, men vi kan aldrig behålla den och vi ska sluta förvänta oss att den ska dyka upp bara för att det just passar oss just nu.

Det var Fotofeber:s fråga Vad gör du för att hitta inspiration? som fick mig att fundera och mitt svar är nog:

Arbetar, dvs fotograferar.
Sen ser jag på bilder, läser böcker, ser utställningar, googlar fotografer, ägnar mig åt annat, promenerar sakta genom stan, lyssnar på bra musik, tittar på vackert ljus som faller genom stormiga moln eller källarfönster. Men framförallt tycker jag att genom att sluta kräva att jag ska vara väldigt inspirerad eller att det jag gör ska vara så inspirerat och briljant, så ökar gångerna då jag känner lätt svävande känslan av det mest svårgripbara: inspiration.

Sveriges 100 viktigaste fotografer

När Kamera&Bild:s senaste nummer för nån vecka sen landade i brevlådorna hos prenumeranter landet över innehöll den förutom de vanliga artiklarna också en listning av vad de anser är Sveriges 100 viktigaste fotografer.

Nu är ju varje form av listning garanterad att väcka upprörda känslor. Allt från vem som fick eller inte fick vara med på listan, till vilka som egentligen har mage att sitta tycka och vad vet just de egentligen om fotografi. Men med några få undantag så verkar tystnaden ekat kring listan, vilket antingen innebär att den är hyftsat bra, att ingen bryr sig om den eller att alla har semester och inte har sett tidningen än.

Ett av undantagen i tystnaden är fotografen Terje Hellesø, som bestämt stampade ifrån genom att kalla Kamera&Bild för mobbare av naturfotografer och helt sonika tog fram sin egen lista på de 100 viktigaste naturfotograferna. Terje menar att naturfotograferna ständigt mobbas och utfryses av fotosverige – och jag kan inte låta bli att undra: är det verkligen så?

Dagens fotosverige tycks mig en oerhört heterogen församling människor och fotografer. Det finns ingen enhetlig eller enkel struktur. Istället finns det spridda grupper och skrån; var och en med egna värderingar och åsikter om vad som är viktigt. Och var och en med egna inre motsättningar och maktkamper om rätten att definiera vad som är ’bra’ bild.

Ser man till listan så finns det definitivt en övervikt av fotografer som antingen kan klassas som konstnärliga fotografer (vad nu det egentligen innebär) eller dokumentära fotografer. Orättvist? Ingen aning. Men av 100 namn så är fem naturfotografer – är det verkligen för få? Hur många professionella naturfotografer finns det i Sverige? Och av dem, hur många är att betrakta som banbrytande och viktiga bortom sin grundläggande gärning som fotograf?

Fem låter ju inte så mycket, men om man ser till det faktum att det finns en mat-fotograf på listan så kanske det inte är så få ändå. Bröllopsfotografer finns inte representerade överhuvudtaget och där kanske man kan prata om att negligera en hel yrkeskår. Eller så är inte bröllopsfotografer nyskapande på ett sätt som sätter spår och får fotografkollaktivet att minnas dem?

Vi är alla kungar i våra egna riken och självklart kan man hitta namn som skulle kunnat förtjänas att nämnas. Men nyttan av den typ av lista som Kamera&Bild tog fram är knappast att föralltid i sten befästa vilka fotografer som är att betrakta som viktiga. Istället är nyttan att hjälpa oss bredda våra horisonterna, höja blicken bortom det förgivettagna och upptäcka allt det som faktiskt finns utanför våra egna domäner och invanda synsätt.

Om du har tidningen, skit i att grumsa över vem som finns var på listan. Gör istället som de föreslår och googla de fotografer du inte känner till – det är en spännande resa och alltid kommer du hitta nån du inte visste att du tyckte om.

Det supernormala

I dagens DN skriver litteraturjournalisten Bo Madestrand om designboken Super normal av Naoto Fukasawa och Jasper Morrison. För den som undrar vad det supernormala är så beskriver Jasper Morrison det bla såhär: "Ett objekt kan vara supernormalt genom att vara så exremt normalt att dess närvaro tas för given..." .

Morrison och Fukasawa exemplifierar sen sitt supernormala genom att plocka fram just design av saker som är så normala att vi slutat se dem och det är där nånstans som mitt intresse väcks. Inte av sakerna, även om de är ibland både spännande och vackra att plötsligt inte bara använda och utan plötsligt se, men av tanken på det som är så normalt så att vi slutar fundera över det, slutar se.

Och jag undrar; vilka vackra saker missar jag i vardagen för att blicken helt enkelt blivit hemmablind och hur gör man för att hålla blicken alltjämt ny och upptäcksglad?

Formen av stora A

Jag har en bild jag inte får ur huvudet.

Jag är sex år och sitter vid köksbordet så fokuserad att jag måste hålla tungan i mungipan. Framför mig ligger papper och penna och mina små händer formar koncentrerat bokstäver. Mjukt fönsterljus faller in från vänster och som alla bilder framkallade i pappas mörkrum är den kornig och svartvit.

Just nu hittar jag den inte och kanske har jag drömt den, men jag minns den och den enorma utmaningen och glädjen jag upplevde i att kunna rita bokstäver, att kunna forma ord.

Det tog tid från att bokstäverna var bilder att rita av till dess att de var symboler för ljud och så småningom självklara delar av ord. Sen tog det år innan alla regler för hur orden skulle kombineras med varandra satt ordentligt, även om reglerna aldrig var förutsättningen för kommunikationen. Jag minns de första dikterna, när känslan var för stark att vänta på kunskap och orden fick bli som de blev.

Så tänker jag fotografisk utveckling.
Varför tycks vi tro att bara för att det är enkelt att få kameran att låta ’klick’ att det är enkelt att fotografera. Vad är det som får oss att tro att bara för att vi lär oss behärska kameran, att vi därmed är mer avancerade än treåringen som räknar ut ur vilken ända av pennan som ritandet kommer.
Det är så förrädiskt enkelt att exponera en bild att vi alltför lätt, alltför fort inbillar oss att vi också fotograferar. Att vi säger något med våra bilder. Jag ser oss där, sittandes vid mamma och pappas köksbord och ritandes bokstäver med tungspetsen utstickande, koncentrerade och lyckligt ovetandes om hur mycket mer det finns att lära.

Det är som att vi inte vet att vi ska leta efter, det som är poesi och känsla uttryckt i bild. Det är som att vi glömmer att för att kunna bli hörda så måste vi också ha något att säga. Och att för att säga något så måste vi också vara villiga att exponera oss själva, göra oss sårbart synliga.

Tungan i mungipan, följ formen av stora A.

Flyttkartongen och det rosa parasollet

Det är spännande vad det är som gör en bild. Vad som skiljer ut ett ögonblick, en scen från den ständiga ström av sedd verklighet som mer eller mindre omedvetet passerar förbi.
Påväg till ica härom dagen så såg jag det rosa parasollet och sen flytkartongen och bilden var ett måste.

Så jag funderar: hönan eller ägget? Är det så att jag numera är så invand att leta bilder att jag ständigt har en liten bildletar-subrutin som surrar på när jag deltar i det som är min vardagliga verklighet. Eller är det så att vissa kombinationer av objekt bara är så vackra att det inte går att missa dem?

Det vore mer lyriskt att säga att vissa bilder bara är så vackra, så starka att de inte går att bortse från, men min verklighetsbild är föralltid den av en socialpsykologs så jag tror nog mer på det första. Jag ser hur min bildletarblick utvecklas och förändras, hur den är annorlunda än mina icke-fotograferande vänner och hur den fastnar på alla möjliga konstiga saker, på ett härligt, roligt sätt.

Det känns viktigt att värna i den utvecklingen är att bildletandet (med eller utan kamera) blir ett sätt att uppleva varat närmare, att vara mer uppmärksam, mer närvarande och att det inte tillåts bli ett sätt att fly nuet, av avskärma sig från världen, varat och människorna runt omkring.