Du mich auch

Jag hittade Anders Petersens Du mich auch i bokhandeln häromdagen. Jag bläddrade i den och försökte ställa tillbaka den på hyllan men kunde inte riktigt förmå mig till det, så jag bar runt på den en stund och hoppades att känslan av att den borde följa med mig hem skulle gå över. Det gjorde den inte. Så jag muttrade lite och gick till kassan för att betala.

Det finns nåt i helheten, i bilderna men också i texterna som berör, som berättar, som stannar kvar. Nu är ju Anders Petersen en av få internationellt erkända svenska fotografer. Han har tillsammans med Christer Strömholm inspirerat generationer av svenska fotografer. Men jag undrar när jag bläddrar i boken om det verkligen är klokt att imitera honom. Berättandet känns så personligt, så intimt förknippad med en människas världsuppfattning, en människas själ.

Jag gissar att min tolkning och förståelse av bilderna färgas och formas av den dokumentär jag såg om honom i september. Bilder som annars skulle kunna kännas voyeuristiska eller utnyttjande känns nära och kärleksfullt berättande. Det är som att ögat som ser inte dömmer, inte letar snygga bilder, inte utnyttjar för sin egen skull. Kanske gör han det, men det är inte vad jag ser.
I andra fotografers produktion kan jag ibland uppleva bilden som ... färdig eller som sig själv nog. Självklart är Anders bilder färdiga, de är underbart omsorgsfullt kopierade, men det känns som att den samlade berättelsen är viktigare än bilderna. Lite som att de enskilda orden hos en poet är underordnade textens helhet. En del av bilderna älskar jag, andra berör mig, andra tycker jag inte om och vissa accepterar jag bara med visst motstånd, men hela tiden strömmar de förbi mig som delar i en helhet. En berättelse med en känsla och en själ utan att det är ego.

Kopieringen tillsammans med kornet i bilderna gör att jag då och då märker att mina fingrar rör vid bokens sidor. Det är som att jag lockas till en taktil upplevelse förutom den bildliga och den känslomässiga. I förbigående kan jag inte låta bli att undra om dessa bilder skulla upplevas lika tagna med dagens digitala teknik. Av nån anledning tror jag inte det, vilket är en främmande tankefågel på min himmel.

Jag lägger boken på soffbordet istället för att stoppa in den i bokhyllan. Här är jag inte färdig-tittad eller färdig-tänkt. Här blir det till att fundera mer. Men nu sömn.

A. Adams

I snart två månader så har jag burit runt på Steve Edwards 'Fotografi- en introduktion'. Tanken har varit att så fort jag får en stund över så ska jag läsa den. Strax, alldeles snart, kanske idag på lunchen, kanske om jag inte somnar när jag kommer hem, kanske imorgon på tåget, kanske på söndag, men snart. Så i två månader har den skuffats runt i min väska och bara väntat på att det ska bli tillfälle - och nu har det äntligen blivit tid över.

När jag läser blir jag påmind om hur outbildad jag är när det gäller fotografi, fast påmind på ett bra sätt. Ett som lockar till mer läsande och till nya tankar.

I förrgår, när jag satt nere på Lions Café vid Fyrisån och läste, så la jag plötsligt ifrån mig boken med det bredaste av leenden. Jag hade just läst om Ansel Adams som kritiserat fotograferna (vilka inkluderade Arthur Rothstein, Dorothea Lange och Walker Evans) som arbetade åt FSA (Farm Security Administration) för att vara 'ett gäng sociologer med kameror' snarare än riktiga fotografer. För Adams var det viktigt att fotografi skulle vara ett personligt uttyrycksmedel och detsamma som konstfotografi, inte dokumententationer.

Jag skrattade dels för att resonemanget klingar så bekant även idag fastän omvänt: att riktiga fotografer jobbar dokumentärt inte med konstfotografi. Men också för att jag fann att jag genast gillade den gamle gubben Adams lite mer. Adams, som jag annars associerade med zonsystemet och en välutvecklad kult hos svartvita landskapsfotografer, blev plötsligt lite intressantare och jag insåg att han kanske inte alls var så fyrkantig som hans efterföljare tycks vara. Spännande.
Ser fram emot vad mer där finns att upptäcka.