Tuesday, July 31, 2007

Som en knippe morotsblast

Det spretar. Åt lite alla möjliga håll.
Jag tänker att det är nog detta, kanske mer än något annat, som skiljer den erfarna och rutinerade fotografen från amatören. Förmågan att under ett helt projekt hitta och hålla en bildstil och en budskapsform som funkar. Att göra en bild eller två bilder i en stil är inget svårt, men att månad ut och månad in använda samma språk (eller kanske dialekt är mer rätt) och att göra det utan att bli tråkig - det kräver verklig skicklighet.

Jag försöker vara öppen för att prova nytt med mobilbilderna samtidigt som jag funderar på om det kanske är oklokt att fortsätta ha en så flexibel inställning. Kanske måste man efter ett tag ha bestämt sig. Fast hur trist känns inte det. I detta, som trots allt är en lek och en utmaning, så tror jag att jag måste vara villig att fortsätta leka och vara villig att göra fel minst lika ofta som jag gör rätt. Så det kommer nog fortsätta spreta ett tag.















Labels:

Monday, July 30, 2007

Ashes and snow

Med jämna mellanrum återvänder jag i mitt funderande till de kanske eviga frågorna;
Varför fotograferar jag? Vad är det jag vill uppnå? Vad är det jag vill berätta som inte redan sagts om och om igen?

Varje gång blir svaret något mindre diffust, men alltjämt är vi långt från ett klart svar. Kanske är detta som allt i livet, att det inte är svaret som är viktigt utan vägen dit. Än är svaret bara en känsla, en vetskap om att det finns något viktigt och ännu ordlöst som behöver få berättas. Något som är mitt och som det är upp till mig att få berättat.

Ibland när jag tvivlar på att det nånsin kommer gå att få ihop så surfar jag till Gregory Colberts sida för utställning Ashes and snow och fyller på med hopp och tilltro. Och det är inte bara de vackra bilderna som fångar mig, det är kombinationen av musik, ord och bild. Av helheten och budskapen. Och jag blir fullkomligt förförd och jag tror igen. Att allt är möjligt.

Appropå inspiration

Labels:

Inspiration

Ibland tror jag vi sätter för mycket tilltro till det vi kallar inspiration. Vi inbillar oss att vårt skapande måste föregås av en gudomlig eller i vart fall briljant ingivelse för att det ska bli nåt att ha över huvud taget. Och att om inspirationen uteblir, är det nån form av personligt misslyckande som vi helst måste åtgärda omedelbart.

Själv ska jag erkänna att jag fullkomligt älskar känslan som blir när inspirationen finns. Glädjen, möjligheterna och motivationen att göra något. Jag inbillar mig att det känslan är lite densamma som för en fågel som tar flykt i gryningen; liv, möjlighet och rörelse.

Men jag tror vi missar målet om vi tror känslan i sig är en förutsättning för skapandet. Och risken är att i kravet på att vi ska vara inspirerade så kommer vi i vägen för oss själva, för vår eget skapande. Ibland får vi ynnesten av att bli inspirerade. Men det är en ynnest, ett tillfälligt tillstånd som kommer en till skänks och som sen lämnar en när man minst anar det. Vi kan väcka det ibland, vi kan fånga den ibland, men vi kan aldrig behålla den och vi ska sluta förvänta oss att den ska dyka upp bara för att det just passar oss just nu.

Det var Fotofeber:s fråga Vad gör du för att hitta inspiration? som fick mig att fundera och mitt svar är nog:

Arbetar, dvs fotograferar.
Sen ser jag på bilder, läser böcker, ser utställningar, googlar fotografer, ägnar mig åt annat, promenerar sakta genom stan, lyssnar på bra musik, tittar på vackert ljus som faller genom stormiga moln eller källarfönster. Men framförallt tycker jag att genom att sluta kräva att jag ska vara väldigt inspirerad eller att det jag gör ska vara så inspirerat och briljant, så ökar gångerna då jag känner lätt svävande känslan av det mest svårgripbara: inspiration.


Labels: ,

Thursday, July 26, 2007

Sveriges 100 viktigaste fotografer

När Kamera&Bild:s senaste nummer för nån vecka sen landade i brevlådorna hos prenumeranter landet över innehöll den förutom de vanliga artiklarna också en listning av vad de anser är Sveriges 100 viktigaste fotografer.

Nu är ju varje form av listning garanterad att väcka upprörda känslor. Allt från vem som fick eller inte fick vara med på listan, till vilka som egentligen har mage att sitta tycka och vad vet just de egentligen om fotografi. Men med några få undantag så verkar tystnaden ekat kring listan, vilket antingen innebär att den är hyftsat bra, att ingen bryr sig om den eller att alla har semester och inte har sett tidningen än.

Ett av undantagen i tystnaden är fotografen Terje Hellesø, som bestämt stampade ifrån genom att kalla Kamera&Bild för mobbare av naturfotografer och helt sonika tog fram sin egen lista på de 100 viktigaste naturfotograferna. Terje menar att naturfotograferna ständigt mobbas och utfryses av fotosverige – och jag kan inte låta bli att undra: är det verkligen så?

Dagens fotosverige tycks mig en oerhört heterogen församling människor och fotografer. Det finns ingen enhetlig eller enkel struktur. Istället finns det spridda grupper och skrån; var och en med egna värderingar och åsikter om vad som är viktigt. Och var och en med egna inre motsättningar och maktkamper om rätten att definiera vad som är ’bra’ bild.

Ser man till listan så finns det definitivt en övervikt av fotografer som antingen kan klassas som konstnärliga fotografer (vad nu det egentligen innebär) eller dokumentära fotografer. Orättvist? Ingen aning. Men av 100 namn så är fem naturfotografer – är det verkligen för få? Hur många professionella naturfotografer finns det i Sverige? Och av dem, hur många är att betrakta som banbrytande och viktiga bortom sin grundläggande gärning som fotograf?

Fem låter ju inte så mycket, men om man ser till det faktum att det finns en mat-fotograf på listan så kanske det inte är så få ändå. Bröllopsfotografer finns inte representerade överhuvudtaget och där kanske man kan prata om att negligera en hel yrkeskår. Eller så är inte bröllopsfotografer nyskapande på ett sätt som sätter spår och får fotografkollaktivet att minnas dem?

Vi är alla kungar i våra egna riken och självklart kan man hitta namn som skulle kunnat förtjänas att nämnas. Men nyttan av den typ av lista som Kamera&Bild tog fram är knappast att föralltid i sten befästa vilka fotografer som är att betrakta som viktiga. Istället är nyttan att hjälpa oss bredda våra horisonterna, höja blicken bortom det förgivettagna och upptäcka allt det som faktiskt finns utanför våra egna domäner och invanda synsätt.

Om du har tidningen, skit i att grumsa över vem som finns var på listan. Gör istället som de föreslår och googla de fotografer du inte känner till – det är en spännande resa och alltid kommer du hitta nån du inte visste att du tyckte om.

Labels: ,

Wednesday, July 25, 2007

Den nya fest-gi:n

Min vän, Fröken Direktör, ville ha profilbilder och dokumentation av den nysydda fest-gi:n. Så det blev en timme i stadens botaniska trädgård.








För den som undrar: trävapnet är en naginata och fest-gi:n är den färgglada jackan.

Monday, July 23, 2007

Det supernormala

I dagens DN skriver litteraturjournalisten Bo Madestrand om designboken Super normal av Naoto Fukasawa och Jasper Morrison. För den som undrar vad det supernormala är så beskriver Jasper Morrison det bla såhär: "Ett objekt kan vara supernormalt genom att vara så exremt normalt att dess närvaro tas för given..." .

Morrison och Fukasawa exemplifierar sen sitt supernormala genom att plocka fram just design av saker som är så normala att vi slutat se dem och det är där nånstans som mitt intresse väcks. Inte av sakerna, även om de är ibland både spännande och vackra att plötsligt inte bara använda och utan plötsligt se, men av tanken på det som är så normalt så att vi slutar fundera över det, slutar se.

Och jag undrar; vilka vackra saker missar jag i vardagen för att blicken helt enkelt blivit hemmablind och hur gör man för att hålla blicken alltjämt ny och upptäcksglad?




Labels:

Monday, July 16, 2007

Blomsterambivalens

Det finns få motivgenrer som jag är så ambivalent inför som blosterbilder.
Kanske är det för att det var där jag själv började. Med pappas macrolinser framför fasters gamla Nikon FE och med blommor och småkryp inför linsen. Kanske är det för att svenskarna är ett så naturälskande folk att det behövs inte så mycket till bild för att få oss att ooh:a och ååh:a. Kanske är jag bara ogin.


Och samtidigt så plockar jag fortfarande ibland fram macro:t och kryper ner i nån närliggande rabbat för att fotografera småblommor. Jag är bara inte så överdrivet förtjust i bilderna, men det är ett väldigt avkopplande sätt att fördriva en timme. Eller bilderna blir väl helt ok. De stör mig bara lite. Jag antar att jag inte vill vara så gullesnuttig som de hintar om att jag kan vara. Så ... banal.

Såhär i Linné 2007 tider så har varje respektabelt café och museum en blosterbildsutställning. De flesta är ok, men två har stått ut som riktigt bra. Dels årets naturfotograf Helene Schmitz vars utställning System och passion verkar riktigt riktigt bra. Dels Edvard Koinberg vars Herbarium Amoris också verkar suveränt bra. Det finns hopp, även för blomsterbilder.

Så egentligen är det väl inte motivet som är stötestenen, det är banaliteten. Och som alltid så är det bjälken i det egna ögat som är det egentliga problemet.









Dubbelposter

Ibland är jag inte riktigt färdigtänkt kring saker.
Så just nu har jag två bloggar om fotografi. Förutom denna har jag
Punktum på fotosidan som just nu långsamt förtvinar av bristande uppdateringar.
Det finns egentligen ingen anledning att ha två och jag har inte tid att hålla två uppdaterade, så antagligen kommer Punktum få dö om ett tag, men för just nu så kommer jag dubbelposta en del inlägg härifrån där.
Så ifall nån, mot all förmodan, läser där och här. Bli inte förvirrad. Saker dyker upp här först och mer saker dyker upp här än där.
Ifall nån undrade :)

A. Adams

I snart två månader så har jag burit runt på Steve Edwards 'Fotografi- en introduktion'. Tanken har varit att så fort jag får en stund över så ska jag läsa den. Strax, alldeles snart, kanske idag på lunchen, kanske om jag inte somnar när jag kommer hem, kanske imorgon på tåget, kanske på söndag, men snart. Så i två månader har den skuffats runt i min väska och bara väntat på att det ska bli tillfälle - och nu har det äntligen blivit tid över.

När jag läser blir jag påmind om hur outbildad jag är när det gäller fotografi, fast påmind på ett bra sätt. Ett som lockar till mer läsande och till nya tankar.

I förrgår, när jag satt nere på Lions Café vid Fyrisån och läste, så la jag plötsligt ifrån mig boken med det bredaste av leenden. Jag hade just läst om Ansel Adams som kritiserat fotograferna (vilka inkluderade Arthur Rothstein, Dorothea Lange och Walker Evans) som arbetade åt FSA (Farm Security Administration) för att vara 'ett gäng sociologer med kameror' snarare än riktiga fotografer. För Adams var det viktigt att fotografi skulle vara ett personligt uttyrycksmedel och detsamma som konstfotografi, inte dokumententationer.

Jag skrattade dels för att resonemanget klingar så bekant även idag fastän omvänt: att riktiga fotografer jobbar dokumentärt inte med konstfotografi. Men också för att jag fann att jag genast gillade den gamle gubben Adams lite mer. Adams, som jag annars associerade med zonsystemet och en välutvecklad kult hos svartvita landskapsfotografer, blev plötsligt lite intressantare och jag insåg att han kanske inte alls var så fyrkantig som hans efterföljare tycks vara. Spännande.
Ser fram emot vad mer där finns att upptäcka.

Labels: ,

Sunday, July 15, 2007

Lust + Rädsla = Fotografi

I mitten av augusti håller Fotosidan.se tillsammans med Fotoskolan i Stockholm en fyradagars workshop om utmaningar i det personliga bildskapandet.
Och jag ska gå!


Jag skriver att jag ska gå med sådär lite skräckblandad förtjusning. Å ena sidan ser jag oerhört mycket fram mot möjligheten att kanske under några dagar hamna i ett sammanhang där jag kan få den spark i ändan jag behöver för att komma vidare. Å andra sidan är jag lite rädd att ha för höga eller fel förväntningar. Och å tredje sidan bär jag alldeles närmast min själ en liten oro - tänk om jag egentligen är kass på det här med bilder!?! Nåväl. Det ska bli kul i vart fall.

Förutom utrustning som kamera och bildbehandlingsdator ska man ha med sig en liten portfolio på 10 bilder. Så nu sitter jag och kliar mig i huvudet i ett försök att välja bilder som kan tänkas representera mig på ett bra sätt. Mitt bildliga jag så att säga. Lätt men svårt.

Så nu sitter jag här med 30 13x18bilder utspridda över mitt vardagsrumsbord och funderar. Eller 30 var de från början, nu är vi nere i 16 men det är nu det börjar bli svårt. Vem är jag egentligen. Vilka bilder är det som ska få vara med? Och vilka är det egentligen som är bra?


Labels:

Signifikanta ögonblick

Nyckeln till den meningsbärande bilden?

Som nybörjarfotograf, att fånga de meningsbärande ögonblicken. Barnet som ler, tårtan som bärs fram, födelsedag förevigad. Känslan fångad så att ögonen kan hjälpa hjärtat att minnas genom bilden. Komposition och annat är oviktigt därför att betraktaren ser bortom bilden. Bilden är bara början, början till det som är viktigt verkligt.

Som fotograf, yrkes eller annan, att försöka fånga ögonblicket när allt strålar samman. När elementen sammanfaller i bilden så den blir bärare av känsla, sammanhang och mening. Blir signifikant. När bilden blir början på en resa även för den vars verklighet är skild från den som avbildas.

Det räcker inte att bilden kommunicerar, den ska bära mening för betraktaren också.


Jag funderar vidare.

Labels:

Thursday, July 12, 2007

Formen av stora A

Jag har en bild jag inte får ur huvudet.

Jag är sex år och sitter vid köksbordet så fokuserad att jag måste hålla tungan i mungipan. Framför mig ligger papper och penna och mina små händer formar koncentrerat bokstäver. Mjukt fönsterljus faller in från vänster och som alla bilder framkallade i pappas mörkrum är den kornig och svartvit.

Just nu hittar jag den inte och kanske har jag drömt den, men jag minns den och den enorma utmaningen och glädjen jag upplevde i att kunna rita bokstäver, att kunna forma ord.

Det tog tid från att bokstäverna var bilder att rita av till dess att de var symboler för ljud och så småningom självklara delar av ord. Sen tog det år innan alla regler för hur orden skulle kombineras med varandra satt ordentligt, även om reglerna aldrig var förutsättningen för kommunikationen. Jag minns de första dikterna, när känslan var för stark att vänta på kunskap och orden fick bli som de blev.

Så tänker jag fotografisk utveckling.
Varför tycks vi tro att bara för att det är enkelt att få kameran att låta ’klick’ att det är enkelt att fotografera. Vad är det som får oss att tro att bara för att vi lär oss behärska kameran, att vi därmed är mer avancerade än treåringen som räknar ut ur vilken ända av pennan som ritandet kommer.
Det är så förrädiskt enkelt att exponera en bild att vi alltför lätt, alltför fort inbillar oss att vi också fotograferar. Att vi säger något med våra bilder. Jag ser oss där, sittandes vid mamma och pappas köksbord och ritandes bokstäver med tungspetsen utstickande, koncentrerade och lyckligt ovetandes om hur mycket mer det finns att lära.

Det är som att vi inte vet att vi ska leta efter, det som är poesi och känsla uttryckt i bild. Det är som att vi glömmer att för att kunna bli hörda så måste vi också ha något att säga. Och att för att säga något så måste vi också vara villiga att exponera oss själva, göra oss sårbart synliga.


Tungan i mungipan, följ formen av stora A.

Labels:

Kaj, du simmar ur bild!

Mobilen har (givetvis) ett antal tekniska begränsningningar som kamera. Bildkvalitén är inget vidare, den brusar nåt fruktansvärt, man kan såklart inte ställa några slutartider eller påverka bilden i nåt annat avseende än valet av utsnitt. Irriterande, men lite charmigt och del av poängen med mobilderna.

Nu när jag lite tveksamt försiktigt försöker mig på att få med lite människor i bilderna, så blir ytterligare en begränsning rätt uppenbar. Tiden. Dels tar en bra stund att få igång kamerafunktionen, men sen från att jag börjar trycka på avtryckaren till att det faktiskt blir en bild tar det en ospecifik mängd tid. Just det där med att man inte riktigt vet hur lång tid det tar innan det blir en bild gör att det är svårt att komponera med rörliga objekt. Folk liksom 'simmar ur bild'.

Men, som alla begränsningar så gäller det bara att 1. upptäcka dem, 2. lära sig hur de fungerar och 3. hitta sätt att ta sig runt dem (eller låta dem jobba för en). Hur är det de brukar säga: it´s not a bug it´s a feature!


Labels:

Wednesday, July 11, 2007

Flyttkartongen och det rosa parasollet

Det är spännande vad det är som gör en bild. Vad som skiljer ut ett ögonblick, en scen från den ständiga ström av sedd verklighet som mer eller mindre omedvetet passerar förbi.
Påväg till ica härom dagen så såg jag det rosa parasollet och sen flytkartongen och bilden var ett måste.



Så jag funderar: hönan eller ägget? Är det så att jag numera är så invand att leta bilder att jag ständigt har en liten bildletar-subrutin som surrar på när jag deltar i det som är min vardagliga verklighet. Eller är det så att vissa kombinationer av objekt bara är så vackra att det inte går att missa dem?

Det vore mer lyriskt att säga att vissa bilder bara är så vackra, så starka att de inte går att bortse från, men min verklighetsbild är föralltid den av en socialpsykologs så jag tror nog mer på det första. Jag ser hur min bildletarblick utvecklas och förändras, hur den är annorlunda än mina icke-fotograferande vänner och hur den fastnar på alla möjliga konstiga saker, på ett härligt, roligt sätt.

Det känns viktigt att värna i den utvecklingen är att bildletandet (med eller utan kamera) blir ett sätt att uppleva varat närmare, att vara mer uppmärksam, mer närvarande och att det inte tillåts bli ett sätt att fly nuet, av avskärma sig från världen, varat och människorna runt omkring.

Labels:

Monday, July 09, 2007

Ny lapp på anslagstavlan

Labels:

Bokhandelsinsikt

Jag är inne och vänder på bokhandlen. Påjakt efter 'nåt', med en bestämd känsla som driver mig mot fotoböckerna. Det är något jag hoppas hitta, något som jag tror det kanske finns en nyckel till här.

Så jag står där och bläddrar i Micke Bergs Fotograferna när insikten plötsligt formulerar sig.

Jag letar utom efter det som bara går att finna inom.
Jag letar efter utvägar och genvägar.
Jag letar sätt att slippa berätta, att gräva djupt och vara ärligt naket öppen.
Och det finns ingen annan väg, inte om jag ska vara sann, än att vara den jag är.

Jag märker hur jag har försökt hålla mitt fotograferande och framförallt det jag skriver om mitt fotograferande lite lagom, lite lämpligt personligt oprivat och att resultatet är nåt som blir oangeläget. Jag får skrivkramp för jag försöker skriva rätt, inte rätt för mig.

Jag har ingen aning om vad det är som ska skrivas eller berättas i bild. Jag vet bara att om jag inte börjar gräva här, där jag är, så kommer det inte vara något som är värt att se eller höra.


Labels:

Skivhandelsinsikt

När jag handlar musik händer det ganska ofta att bilderna på konvolutet får spela stor roll för vad jag köper. Jag bläddrar bland cd-skivorna tills nån fångar mitt öga och är det inom ramen för troligt att jag kommer gilla musiken så köper jag den (ibland provlyssnar jag faktiskt i all ärlighet). Det är lite riskabelt, men det har gett en del bra och oväntade resultat.

För några veckor sen såg jag Bruce Springsteen i en livekonsert med The Seeger session band och jag, som missat vad Bruce gjort sen Born in the USA, blev förvånat förtjust. På plats i skivhandeln fångades min blick istället av helt annan skiva; Devils and Dust. Ett konvolut med dramatiskt svartvitt foto med lite sepiaton och massor med massor av korn. Jag bläddrade i häftet och tyckte att bilderna var apsnygga, avslappade och personliga. Den här skivan var jag bara tvungen att ha.

Väl hemma insöp jag bilder och musik, men blev såklart nyfiken på vem fotografen var. Här kan vi passa på att sticka in att jag av någon anledning utgick från att fotografen skulle vara okänd för mig och att det var med en lite märklig besvikelse när jag väl hittade att det var Anton Corbijn.

Fånigt. Man tycker ju att insikten att bilderna jag beundrat så mycket är gjorda av världens kanske bäste musikerfotograf borde ge mig nån typ av tillfredsställelse i att jag har ett gott öga eller något...
Men istället blev jag lite besviken. Besviken av att inte ha upptäckt något nytt. Att min smak var så i synk med 'alla andras'. Jag har väl en liten avighet mot att gilla det alla andra gillar. Det känns så opersonligt, så mass- och mediakultur, så tonårsplanch och idoldyrkan. Jag är inte speciellt alternativ, jag tycker bara om att bestämma själv (och för dem som nu hörde en två-årings 'Kan själv' eka i bakhuvudet - jag hörde det jag med). Men här går det inte att komma ifrån, oavsett hur många miljoner andra som gillar Corbijns bilder, så är jag helt såld på dem också.

Labels:

Thursday, July 05, 2007

Den tomma staden

Det blir inga människor.

Varje gång jag för över bilderna från mobilen så är det bara att konstatera - det finns väldigt få, om ens några människor på bilderna. Det är så tydligt, att det är svårt att inte fundera på varför.

Jag vet inte säkert, men jag tror svaret är dubbelt:

Dels känns det inte riktigt rätt att fotografera människor. Mobilen ger ifrån sig ett litet inspelat ljud varje gång man tar en bild och i tider där tillverkarna får kritik för att deras mobiler går att använda för sexuellt trakasserande smygfotograferande, så går ljudet inte att stänga av. Ljudet är egentligen inte så mycket högre än när spegeln slår i dsrl:en, men reaktionen från omkringgående är annorlunda - eller så inbillar jag mig det. Men jag tror också att mobilen avslöjar en osäkerhet hos mig. Att jag känner mig mer utsatt i mitt fotograferande när jag inte håller i en kamera som klassar mig som 'seriös'.

Så blicken dras till trygga, stilla saker som inte riskerar ifrågasätta. Sen tycker jag om den, min konstiga folktomma stad, fylld med himlar och hus.





















Labels:

Om och om och om igen

Det finns vissa bilder som jag återkommer till. Bilder som jag inte riktigt tycks kunna låta bli att göra. Om och om igen. Det som är mest spännande är att jag fortsätter att tycka om dem. Det är som att de representerar en form av bildlig arketyp för mig. Så då återstår det bara att fundera ut vad mina huvudlösa, skuggmänniskor är representativa för. Nåt lär det ju vara och eftersom jag tycker om dem, så kanske nåt bra.


Från i lördags


från i april


från för två år sen


från för tre år sen