Wednesday, November 28, 2007

Inifrån


Jag kan fortfarande minnas doften. Doften av afrika och den påtagligt fysiska upplevelsen av att bli omfamnad av fuktig värme. Det var natt och jag skulle vilja skriva att mamma höll mig i handen när vi gick nerför flygplanstrappan mot landningsbanan, men jag minns inte, jag minns bara doften, mörkret och värmen.

Jag var nio och södra afrika skulle förändra både mitt liv och min utblick mot livet. Det skulle stjäla en bit av mig och ge mig en annan tillbaka, göra mig till bortbyting i alla läger, hemma ingenstans och överallt. Det skulle vara en gåva och det skulle dröja en evighet innan jag ens började vara hel igen.

Jag har funderat länge över varför det aldrig tycktes bli några bilder från afrika. Lite familjebilder och några elefanter såklart, men inga bilder. År efter år har jag återvänt, till föräldrar och hem, till södra afrika och Sydafrika, men fotografin tycktes inte vilja följa med.

Men ikväll har jag funderat om det verkligen är sant. eller om jag bara inte vill se berättelserna som jag fångar utkanten av.

Det finns ett annat afrika än det som berättas om i tv-reportagen.
Ett annat afrika än det det som visas i bildjournalisternas arbete. Ett innifrån-afrika, en existens med lika mycket vardag, lika mycket vana och tråkighet som vilken svensk förorts vardag som helst. Den kan verka exotisk, den kan t om låta lyxig, men det är samma vardag, med skillnaden att här är våldet aldrig långt borta. Och det galler som skyddar och håller andra ute, låser också inne på samma gång.


Bilden ovan kändes väldigt typisk.
Innifrån en låst luftkonditionerad bil betraktar jag landskapet flyta förbi och den rödbruna jorden får mitt hjärta att slå lite extra. Röd jord är liv, är hemma. Bildörren är inte låst av rädsla utan av medvetenhet om hur många bilkapningar som sker och om många mord och våldtäkter som följer. Inte av rädsla, men inte befriad av den heller. Efter ett tag är den låst av vana, för ingen vill tänka på allt det som faktiskt finns där ute att vara rädd för. Känslan av lugn och normalitet går att skapa, är viktiga att skapa även när inget av dem egentligen är sant.

Jag vet inte om jag ens har förmågan att berätta om hur det är.

Labels: ,

Thursday, November 22, 2007

Fotografisk relativism

Det pågår en jättespännande och bra diskussion om Fakta vs Fiktion i Adam Haglunds blogg. Nu är jag lite sen in i debatten så det blir ett blogginlägg här istället för en kommentar där den kanske borde vara. Har du inte redan läst inläggen och kommentarerna så gör det - definitivt läsvärt.

Fotografi, speciellt fotojournalistik och pressfotografi, har länge försökt hålla sig utanför den diskussion om relativism, subjektivitet och den berättandes på det påverkan som berättas, som pågått inom så många andra områden men nu är det onekligen dags.

Diskussionen handlar dels om finns det en objektiv Verklighet som vi kan avbilda och om den finns där ute - går den att avbilda på ett objektivt sätt eller färgar vi alltid allting vi gör med vår egen subjektivitet. Åsiktsskalan sprider sig från Objektivism (med en Sanning och en Verklighet med absolut tolkningsföreträde) i ena änden och fullständig Relativism (med oändliga sanningar och oändliga verkligheter där ingen har tolkningsföreträde över de andra) i andra och sen massor av gråskala i mitten.

Det jag tycker är intressantast är egentligen inte diskussionen om hurvida det finns en objektiv sanning eller inte - utan hur vi som fotografer och människor hanterar det faktum att det inte går att vara objektiv, att det inte finns en Sanning med stort S att avbilda och tala om.

Relativismens problem är nämligen att den är en självmottsägelse: det finns ingen sanning med stor S utom det faktum att det inte finns någon sanning med stor S. Den är en tankemässig återvändsgränd, men samtidigt den viktigaste återvändsgränden vi någonsin kommer besöka. För likt en spiral så tvingas vi återvända till diskussionen om Sanningen med stort S, om Verkligheten och det för att kunna ha en gemensam samtalsgrund. För frågan är om det går att kommunicera i en värld där alla har sin egen verklighet och ingen sanning finns.

För många innebär insikten om att det inte finns någon objektiv sanning att man drar slutsatsen att allt är subjektivt. Man identifierar sig genom att avskilja sig från den andra sidan av spektrumet men man upptäcker också att det blir svårt eller omöjligt att berätta något överhuvudtaget och frågan om meningsfullhet i försöken att berätta blir central.

Just meningsfullheten tror jag är nyckeln till hur man ska hantera frågan om subjektivism och relativism. Jag skulle vilja hävda att relativismen är liksom döden ett mänskligt faktum.
Hur jag än försöker så kan jag inte frigöra mig från de begränsningar som den verklighet jag fått genom uppfostran och kultur. Jag kan heller inte frigöra mig från den subjektivitet som är mitt tolkningsfilter när jag hanterar min egna lilla verklighetsbubbla.
På samma sätt är vår dödlighet ett faktum som vi ständigt bär med oss. Vi har dock funnit att det inte är meningsfullt att i varje ögonblick överväga alla möjliga sätt som nästa steg kan innebära vårt frånfälle, istället har vi integrerat insikten om vår dödlighet på ett sådant sätt att den ligger som en underliggande insikt om världens vara och bara blir aktivt medveten när vi överväger att göra/utsätts för farofyllda aktiviteter eller när vi funderar mer existensiellt. Till skillnad från vår dödligheten så har vi ännu inte hunnit integrera insikten om relativismen så att den på samma sätt är självklart underliggande livsvilkor som bara aktivt medvetandegörs vid de tillfällen när det är relevant.

Med det så menar jag att i insikten om att det inte finns någon sanning så är nästa steg att gemensamt utifrån den insikten ödmjukt bidra till att bygga den gemensamma sanning som vi provisoriskt använder som den överenskomna sanningen med stort S. Den kommer likna den Objektivitet som vi började med men i grunden vara annorlunda. På samma sätt som att det är skillnad mellan att sträva efter att så objektivt som möjligt verka som fotojournalist och att hävda att man kan vara objektiv när man verkar som fotojournalist.

Relativismen bör (trots att den är en återvändsgränd) erkännas och aldrig döljas och sen är det upp till var och en av oss göra vårt bästa att handskas med de utrymmen där våra verkligheter möts som om det fanns en gemensam objektiv verklighet.

Labels:

Monday, November 05, 2007

I glömskans värld är allt i färg 2



Bilderna är åter från framkallning och det visade sig att i glömskans värld är allt i färg.

Labels:

Du mich auch 2



"Det handlade sällan om fotograf. Inte i första hand.
Det var att möta människor, att undersöka
olika verkligheter, som var avgörande.
Så är det fortfarande.
...
Tror inte på:
Välformulerade principer och sanningar.
Oanvändbara skuldkänslor och
gamla synder eller för den skull en fotografi
som mest bara liknar vackra adjuktiv.
Däremot tycker jag om privata
dagböcker och familjealbum. "

Anders Petersen, ur förordet till Du mich auch

Jag diskuterade Anders Petersens fotografi med Fredrik för några veckor sen. Något i diskussionen påminde mig om en tanke jag sett framför mig och nästan fångat. Något som oformligt, ännu ordlöst som legat och försökt bli förstått, fångat och ordgivet; att riktigt bra fotografi aldrig handlar om bilden.

Det känns som en motsägelsefull tanke och den vill inte riktigt få plats i huvet på mig. Hur kan bra fotografi inte handla om bilden?
Fast det kanske inte är så konstigt. Det kanske är som att säga att bra litteratur inte handlar om orden, eller också om orden, men inte längre om orden. Att det som gör den riktigt bra är när den går bortom. Men fotografi är också annorlunda än ord, annorlunda än måleri eller andra kreativa processer. Annorlunda i och med att det behövs en verklighet, konstuerad eller bara upptäckt, för att det ska bli ett fotografi. Jag kan inte bara blunda och frammana bilderna på min sensor, jag måste bygga dem där ute först och sen hämta hem dem.

För även om målet inte längre är fotografiet så förändrar fotograferingen. Det går inte att inte påverka, det går inte att inte vara närvarande. Och det är kanske där kryxet sitter. Det är kanske det jag vill inbilla mig att jag anar i Petersens bilder; han är där. Där , delaktig i det som händer framför kameran. Där, inuti allt det som är och blir. Delaktig, påverkande och ärligt närvarande.

Eller kanske vill jag se det så. Kanske vill jag att det ska vara annorlunda. Kanske är det bara min önskan jag ser.

För det finns i fotograferandet ett moment av att stjäla själar, stjäla ögonblick. En aspekt där ögonblicken övergår från att vara mål i sig själv, egna värden, till att vara nycklar, råvaror till något annat. Råmaterial till bilder. En form av fotografisk voyerism. Eller kanske social vampyrism där biprodukten är fotografi?

Jag tycker mig se det ibland. Det finns en hunger, en längtan efter att få se det blottade. En längtan efter att se nån annan ska slita ut sitt inre, känna något, dela med sig all sin sårbara galenhet så att bilder kan göras med någons själ som grund. Och med någon annan känslomässigt avklädd, naken och sårbar kan fotografen med kameran som sköld glömma sin egen nakenhet, galenskap, sårbarhet. Glömma och gömma sin egen berättelse för att istället glupskt sätta tänderna i någon annans.

Jag vet inte. Men jag får inte den känslan i Du mich auch och det är nog skälet att jag vill bläddra i den om igen.



När jag kontrolläser mitt inlägg hör jag hur jag verkligen vill att det där med social vampyrism inte ska kunna handla om mig. Hur det ska handlar om andra fotografer. För sån är ju inte jag. Men så minns jag; varje
gång jag lyfter ett anklagande finger mot någon annan så pekar resten av handens anklagande tillbaka på mig.

Labels: