I glömskans värld är allt i färg 2

Bilderna är åter från framkallning och det visade sig att i glömskans värld är allt i färg.

Kameravärdering och fotografgemenskapstatus

Som fotografer tycks vi aldrig riktigt kunna frigöra oss från den fysiska verkligheten av våra tekniska hjälpredor, kamerorna. Vad spelar väl pennan för roll i handen på en ordsmed frågar vi oss, men ändå, så står vi där med kameran i hand och inser att det spelar roll.

Det finns en typ av manlig (?) fotografgemenskap där storleken på ditt hus och din glugg är avgörande för din status i gruppen. Stor kamera ger hög status, för givetvis är man en bra och kunnig fotograf om man bär runt på en stor, dyr, klump till kamera. Det finns en annan typ av fotografgemenskap där kameahuset är precis lika viktigt men här är det viktiga är att det ska vara så stilrent, så klassiskt och gärna så litet och diskret som möjligt. Hasselbladare är ok, men annars är det gärna mätsökarkameror som gäller. Husen är inte viktiga, samtidigt som det är viktigt att inte komma släpande på nån stor klump till kamera, att inte avslöja sig tillhöra den första gruppen.

På vernissage för ett tag sen bytte jag några ord med den utställande fotografen. Han log och nickade lite mot min kamera -Vilken stor kamera ... och alla sociala koder i rummet sa mig att här är det helt fel. Mmm, nickade jag tillbaka och med en överväldligande känsla av att just ha blivit påkommen som vargen i sagan om rödluvan så kämpade jag mot impulsen att gömma kameran ur sikte.

Det finns såklart fler fotografgemenskaper med fler eller andra kameravärderingar, men helt värdebefriade tycks inte våra arbetsredskap bli, speciellt inte i mötet med andra fotografer.

Kanske bär vi ännu på en djupt dold känsla av att det finns något magiskt i den process som utan vår inblandning gör bilder av ögonblick och ljus? Eller kanske så blir vi aldrig riktigt av med tankespöket av den mekaniska bildframställningen där fotografen egentligen bara är en kugge i maskineriet, trots att vi egentligen tror att vi vet att det är fotografen som gör kameran?

Idag kom den Agfa Isola 1 som jag impulsinvesterat i. Riktigt vad den säger om mina kameravärderingar vet jag inte, men förhoppningsvis blir det mer mellanformatsbilder som ett resultat av den.

Bilder är från Diana och Namibia.

I glömskans värld är allt i färg

Det märks att jag är nästan helt digital nuför tiden. Jag plockade fram Dianan ur garderoben för några dagar sen och bestämde mig för att den trots vissa krosskador visst borde funka. Om den inte funkar så borde jag ju ta reda på det, onekligen.
Mitt lilla problem är att jag inte kommer ihåg vad det är för film i den...

Jag bär runt på den dessa dagar när hösten är som färgrikast, ser bilder i färg, gör bilder som om de vore färg och funderar på hur stor skillnad det ändå är att tänka bilder i svartvitt eller tänka bilder i färg.

Bara 6 bilder kvar så får jag veta svaret - om alla bilder i glömskans värld verkligen är i färg.

Staden vid atlantens kant

Plötsligt längtade jag Dianans vackra negativ. Kalla mig ytlig - jag kan leva med det en stund.

Mellan drömmar

Det finns en speciell känsla anspråkslöshet när jag håller i Dianan.
Trots att den enkla kameran gör det än viktigare att fotografen gör ett bra jobb så finns det inga måsten, finns inga krav.

I sin enkelhet inbjuder den till en ödmjukhet inför allt i bilden och i livet som inte går att kontrollera. Bara genom att lyfta den väljs så många val bort, så många möjligheter försvinner och istället överlämnas jag till en plastlins och lätt oklar slutartid, till en bildlig verklighet som är större och mer mäktig än jag.

I ett och samma gör jag mig själv som fotograf viktigare och oviktigare än nånsin tidigare. Frihet i en liten platskamera från förr.

Bildur

















/emtre

Negativresor

Jag dem äntligen i min hand; mina första mellanformatsnegativ. Fånigt nog måste jag erkänna att de känns lite speciella. I en hemlig vrå av mitt fotografhjärta förstår jag plöstligt silvernitratfotograferna som bestämt hävdar att det digitala är och förblir mindre 'på riktigt' än filmfotografin. Att det magiska med ljus som träffar film som genom framkallning fångar ögonblick av verkligheten konkret för alltid är ett unikum.





Jag håller negativen lite extra ömt då de bestämde sig för att ge sig ut på vandringsfärd och var borta i över tre veckor. Ett litet missförstånd mellan mig och labbet gjorde att de reste ut i vida världen och för ett tag såg de ut att vara borta. Men tack vare ett riktigt bra labb och lite dektektivarbete så kom de åter.















Jag måste säga att Dianan är en glädje. Jag vet inte om bilderna egentligen blir så bra, men det är roligt och det finns något oförstört i det okomplicerade fotograferandet. Jag har laddat den med färgfilm nu. Det finns ännu mer att upptäcka.

/emtre