Tuesday, August 22, 2006

Mellan drömmar

Det finns en speciell känsla anspråkslöshet när jag håller i Dianan.
Trots att den enkla kameran gör det än viktigare att fotografen gör ett bra jobb så finns det inga måsten, finns inga krav.

I sin enkelhet inbjuder den till en ödmjukhet inför allt i bilden och i livet som inte går att kontrollera. Bara genom att lyfta den väljs så många val bort, så många möjligheter försvinner och istället överlämnas jag till en plastlins och lätt oklar slutartid, till en bildlig verklighet som är större och mer mäktig än jag.

I ett och samma gör jag mig själv som fotograf viktigare och oviktigare än nånsin tidigare. Frihet i en liten platskamera från förr.

Bildur

















/emtre

Labels:

1 Comments:

Blogger Bengus said...

Tycker nog man kan få samma känsla av bladaren. Den är ju inte helt enkel att handha; iallafall min har en hel del hyss för sig. Det innebär att man inte kan lita på att alla exponering blir som man tänkt - eller blir över huvud taget.

Genom att själv stå o svabba fram sina negativ o se dem växa fram när de hänger i sina negativormar i badrumsdrapperiet och när man klipper dem till lagoma bitar för scannern, är först då man kan få en känsla av att det blev något. Också en ganska anspråkslös form av fotografering.

Har totalt tröttnat på digital fotografering, eftersom där är bilden direkt framme i det lilla fönstret efter exponering; och det kräver att man går in o meckar i Photoshop för att det ska bli något. De analoga bilderna är oftas "as is" - är de för mörka, ja då blir de sådana. Är det skit med i hörnet; ja, inte klipper jag bort eller clonar i första taget :D

Nä, fram för mer analogt!

Höres!
Bengus

11:04 PM  

Post a Comment

<< Home