Negativresor

Jag dem äntligen i min hand; mina första mellanformatsnegativ. Fånigt nog måste jag erkänna att de känns lite speciella. I en hemlig vrå av mitt fotografhjärta förstår jag plöstligt silvernitratfotograferna som bestämt hävdar att det digitala är och förblir mindre 'på riktigt' än filmfotografin. Att det magiska med ljus som träffar film som genom framkallning fångar ögonblick av verkligheten konkret för alltid är ett unikum.





Jag håller negativen lite extra ömt då de bestämde sig för att ge sig ut på vandringsfärd och var borta i över tre veckor. Ett litet missförstånd mellan mig och labbet gjorde att de reste ut i vida världen och för ett tag såg de ut att vara borta. Men tack vare ett riktigt bra labb och lite dektektivarbete så kom de åter.















Jag måste säga att Dianan är en glädje. Jag vet inte om bilderna egentligen blir så bra, men det är roligt och det finns något oförstört i det okomplicerade fotograferandet. Jag har laddat den med färgfilm nu. Det finns ännu mer att upptäcka.

/emtre