Bildur

Så blev dagar med bilder, av alla de sorter.

Så det blir bilder här.

Orden kan vänta.











































/emtre

Är du fotograf?

Frågar en norsk röst där jag sitter vid hotellfrukostbordet och kollar så att kameran inte utvecklat några underliga disfunktioner under natten
Ja. Svarar jag utan ursäkter eller undanflykter för första gången i mitt liv, för vad annars ska jag svara när jag flugit tvärs över landet för at göra ett fotojobb. Jo, jag är fotograf. Idag i varjefall tänker jag och ursäktar mig i tysthet inför mig själv. Va roligt! Utropar den gråhårige norrmannen med vänliga ögon, det är jag med! Oh! Säger jag och ler lite dumt, för nu är jag ute på helt outforskade identitetsmarker – hur i all sin dar fortsätter man den här konversationen?
Han plirar glatt mot min kamera och berättar att han mest var nyfiken på vad jag använde förnåt och försvinner sen vidare i hotellet.Oj tänker jag medan jag samlar mig och checkar ut, är jag fotograf?

När jag kommer ut på gatan en stund senare så står han där igen och ler sådär vänligt så jag spontant stannar till. Är jag här i jobb undrar han med en nick mot min kameraväska. Jo, hmm:ar jag, ett litet reklam uppdrag. Oh! Va roligt, sägar han, han är nämligen ordförande i norges reklamfotografers förbund – och jag drabbas av en omedelbar önskan att sjunka genom jorden eller åtminstonne få dö på fläcken. Det är så roligt, berättar han, för numera är det så mycket unga tjejer inom reklamfoto, eller det säger han inte, han säger jänter och påminner mig om att jag tycker norska är ett så sött språk.

Min nyprovade identitet som fotograf känns som en väldigt mycket för stor kostym när han fortsatt frågar om var jag är baserad och om jag har nån studio nånstans. Jag stammar fram att jag precis håller på och etablerar mig och flyktönskan tilltar – det känns som att jag ljuger för honom, trots att inget av det jag säger är osant. Men identitetsskapande tar tid – det tog år som student innan jag slutade vänta på att de skulle komma på att jag egentligen inte platsade där, allt medan jag klarade tentor och var studentaktiv – men känslan av att platsa som student dröjde.

Det är mest mot andra fotografer som jag känner mig lite fusk. Mot kunden är det lättare - jag må inte kunna allt, men jag kunde tydligen tillräckligt för att de skulle anlita mig. Mot bildbetraktaren är det också lättare, gillar de mina bilder gör de det, gillar de dem inte så är det också ok. Värdet i bilderna tvekar jag inte kring av nån anledning, bara om jag platsar under beteckningen fotograf.

Det handlar om att det finns en massa fotografiskt tekniska koncept som jag tycker jag borde kunna, men inte kan. Jag borde förstå zonsystemet och jag borde veta mer om hur min blixt fungerar. Jag borde varken fota i A-läget eller jpg, för riktiga fotografer fotar RAW i M och jag borde … det finns massor som jag borde. Lätt glömt är både mitt bildseende och min förmåga att ta människor framför kameran, lätt glömt är beröm som kommer från andra för bilder jag redan gjort.

Det vänlige norske reklamfotografen får sällskap av sin fru och de berättar att de är i Göteborg för att hänga hans utställning som snart har vernissage. Jag önskar honom lycka till och en trevlig vistelse i götet och han önskar mig lycka till med dagens jobb. Det känns som att jag kan komma att behöva det.

Det slår mig att den enda som sa att jag var fusk idag var jag och en kunnig erfaren fotograf visade mig vänlighet och behandlade mig som en jämlike. Jag gör honom en otjänst i att inte ta emot det, men jag behöver växa lite för att riktigt känna mig värdig.

Så är jag fotograf? Inte än, men ganska snart.
/emtre

Några bilder från okynnesfotograferingen när jobbet var gjort

Identitetsfrågor

Varför gör man de bilder man gör? Eller varför väljer man de motiv man gör? Vilka bilder är viktiga för mig? Vad är viktigt att berätta om och vad känns väntat och redundant?
I förrgår sippfoto, igår och idag modellfoto, frågorna förblir desamma. Svaren kommer kanske imorgon :)
/emtre

asså bilder såklart
från idag






från igår

Hårt ljus och mosade sippor

Hårt ljus, klarblå himmel, strålande sol ... underbart för att sitta o dingla med benen från nån av botaniska trädgårdens storbänkar (som låter även de längsta få minnas hur det är att hoppa upp och sätta sig i nåt och sen dingla sådär okynnigt med benen) mindre underbart om man sammanstrålat med vänner för sippfotning...
Men men ... bjuder världen på sol så ska man ju inte vara den som är den - det är bara att njuta.

Det är spännande med det sociala fotograferandet, fotopromenaderna, grupputflykterna till gemensamma mål och gemensamma motiv, det är en så ömtålig balans att få till både det sociala och det fotografiska. Det är ju självklart enklast att vandra själv, men varför alltid välja det enkla.
Om det nu ska fotograferas socialt krävs en ömsesidig lyhördhet och en trygghet i var man har varandra. Att även om vi vandrat hit tillsammans så måste vi inte vandra här tillsammans. Tillit, trygghet, tja .. goda grunder i alla sammanhang.
Annars slutar det ha så mycket med bilder att göra och blir ett sätt att träffa folk ... trevligt men ... tja ... tja ..

Sipporna visade sig gå att charma det fina vädret till trots och till de som fick sätta livet till för att jag skulle kunna ligga raklång ibland dem så önskar jag en god återfödelse - ni offrade era liv för bilden ... :)
/emtre

Regntunga skyar

Idag var softboxdag för Uppsalavädret och även om jag älskar ljuset och skuggorna så har jag en hemlig förälskelse i den stormmolnsfyllda himlen. Världen är kontrastlös och ljuset låter mig leka precis som jag vill ... himlen får en egen identitet och går att använda i bilden utan att allt blir sådär överblått.



Det är helg ett par dagar nu. Efter två veckor av 'håll-ut-bara-lite-till' så är det vila och lugn ett par dagar. Jag har saker som vill göras men få måsten och jag har lite bildidéer som kanske vill fångas, vi får se, men där finns en glädje som kanske blir bild.

Jag vandrade med kameran efter jobbet idag. Det blev ... inte jättebra, men det blev i varjefall och allt annat oaktat ... så är det i varjefall en början.
God helg!
/emtre

Bildklanger

Jag tror jag skapar bilder med olika klang, olika själsliga syften och livslängder.

Jag funderar vidare på det där med bilder och mening och min motvilja mot mina egna 'blombilder'. Vet inte om jag blir så mycket klokare, men jag funderar.

Jag tror vissa av bilderna föds halvberättade och jag gläds i arbetet att hjälpa dem hitta orden, hjälpa dem ut. De är ofta små dunkla ljus i mörka utrymmen eller ord av flykt i det instängda. De föds och formuleras och jag finner glädje och mening i att dela dem med andra.
Andra bilder föds färdiga, de är i sig själva nog. De är ögonblicket där bild och vara blir ett, där närvaron i nuet är glädjen i ljuset och bilden är sekundär, ett dött resultat av en zenmeditation av bildskapande kvalitet. När ögonblicket är över finns de kvar, som blöt strand efter att vågen passerat. Ett minne men utan kraft.

Blombilderna är nästan alltid av den andra typen. Det finns en glädje i att skapa dem, men sen är de minnen, svaga efterdyningar av det som var glädje.
Vackra men utan inneboende mening.








Jag tror jag förstår nu.

/emtre

Två bilder från idag

Kamera-sociabilitet

Jag har upptäckt en sak ... Ni vet hur det funkar mellan hundägare i parkerna, en hundägare hälsar alltid lite vänligt på andra hundägare som går förbi och stannar inte sällan till och byter ett par ord om väder och hundmående - utan nån föregående eller efterkommande social kontakt. Min lilla upptäckt består i att det funkar på samma sätt med storakameror ... lite roligt och rätt fånigt :)

Var ute en sväng igår innan snorandet och hostandet somnade om mig, så lite UppsalaValborgsbilder är på sin plats:











Finns fler här
/emtre