Ordlöst drömmande

/emtre

Att synas är att finnas

När tåget stannar till vid perrongen i Linköping strålar oktobersolen över staden. Det är strax efter lunch och runt om i stan förbereder sig poliser, NSF-demonstranter och anti-faschistdemonstranter på det som komma skall. Inte för att jag vet nåt om saken, själv är jag påväg för att fika med glada #fotoiter.

Några timmar senare
På ett torg en bit från Linköpings domkyrka står ett fyrtiotal välstrukna pojkar med fanor. De ser lite ensamt vilsna ut mitt i den ö av ingenting som effektiva poliser skapat kring dem. Utanför avspärrningarna står en myllrande massa av anti-faschistdemonstranter, press och allmänt nyfikna. Hardcore-demonstranterna markerar sin seriositet och särart genom ansiktsmaskering och talkörer. Stämningen är spänd, lite djuriskt förväntansfull som i en flock hyenor strax innan jakt och förflugna ord berättar att snart, snart kommer även stockholms anti-faschisterna komma. Oavsett vilka politiska manifest dagens motdemonstration svär sin trohet till, så andas dagens stämning inget annat än stridshets och våldslust och jag inser att mycket snart är det dags att ta sig ur vägen.

Folksamlingen vid polisavspärrningen fullkomligt kryllar av fotografer, videografer och mobiltelefonfotograferare. Det är svårt att inte låta bli att undra över hur närvaron av alla dessa förevigare påverkar det som ska hända här idag. Hur de ... vi, skänker ljus, uppmärksamhet och legitimitet både åt NSF och de våldsamma bland deras antagonister. Bilderna på demonstrationen, på motdemonstranterna och kriget mot polisen kommer spridas med ljusets hastighet till alla medier. Överallt kommer de synas och idag anno 2005 är att synas detsamma som att finnas.

Jag stoppar tillbaka min kamera i kameraväskan och låter fötterna vandra bort från polisavspärrning, vid det här laget springande motdemonstranter och marscherande demonstranter. Jag vill inte bidra mer till det som händer här. Jag inser nyhetsvärdet och jag vet att Sverige har en rätt att veta. Men jag tror inte på nåt av det som händer här idag. Här finns ingen med rätt bara grader av fel kombineat med svenssons voyeristiska längtan efter att se andra blöda.

I ett demokratiskt samhälle borde alla få genomföra en demonstration oantastad, oavsett idiotigraden på de åsikter som framförs. Den som behöver våld, stenar och flaskor för att markera sitt avståndstagande har inte bara förlorat sitt moraliska övertag utan också sällat sig till samma dumhetsgrad som den de protesterar mot.

Men jag skulle vilja se en manifestation nästa gång NSF ges demonstrationstillstånd. Jag skulle vilja att var och en av oss var på plats där demonstrationståget går fram. Jag skulle vilja se oss alla under tystnad vända ryggen till och förbi stående så tills tåget passerat. Låta dem vandra genom ett tyst samhälle som enat markerar att er, er vill vi inte ens se åt. Ni är inte ens värda vår blick. Vi tar ifrån er er existens. För i en värld där att synas är att finnas, så finns ni inte för oss.
Så skulle jag vilja demonstrera mot det NSF står för och tro mig, det är oändligt mycket mäktigare än alla slagord och kastade stenar i världen.

Bilder från helgen blir givetvis i samma anda








/emtre