Friday, August 24, 2007

Liten människa

Jag har ägnat två kvällar åt att redigera babybilder. En av mina älsta vänner och namne ville ha en favorit i repris; när hennes äldsta dotter var fyra månader tog jag lite bilder av familjen och nu när yngsta dottern uppnåt samma ålder ville familjen ha nya bilder. Och det tyckte jag gott jag kunde fixa.

Så nu har jag umgåtts två bildbehandlingskvällar med en väldigt söt och lätt rosa liten tjej. Det har varit mycket baby, mycket gullighet och mycket varma färger. Precis som mamma vill ha det.

När jag var klar så tittade jag igenom bilderna igen. Den här gången på jakt efter nåt annat, nåt jag funderat över medan jag bildbehandlat: att även vid fyra månaders ålder lyser ibland människan igenom. I korta ögonblick glimtar en själ fram bland alla leenden, gurglanden och hungriga skrik. Det som är hon finns där nånstans - eller så unnar jag mig ynnesten att vara en romantiserande dåre en stund.
Jag ser nåt i vart fall. Ser du?




Monday, August 20, 2007

Så hur ska du gå vidare med din fotografi?

Det är sista dagen av fyra-dagars workshopen Lust+Rädsla=Fotografi och jag har precis visat det bildspel som är resultatet av de senaste dagarnas skaparvånda. Jag klarar inte riktigt av att ta in om det mottas väl eller inte. Stress och trötthet efter en hel dag av bildredovisningar ger mig tunnelseende och jag tycker mest det blir tyst, något jag försöker låta bli att fundera över. Kursledare Peter är den som frågar, och då jag saknar svar så jag mumlar nåt om att jag tror egentligen inte jag vill jobba som komersiell fotograf utan på nåt sätt jobba med egna grejer, men att jag egentligen inte vet. Jag vet inte upprepar jag, jag vet inte.
Det vet inte jag heller säger Peter som svar på var jag gissar var en rätt bedjande blick från min sida. Såklart han inte vet. Såklart ingen annan än jag kan veta.

Mitt problem är att jag saknar drivkraften, hungern. Den där galna känslan som gör att man är villig att offra allt bara man får syssla med den stora passionen, med bilden, med fotografin. Istället gör jag trygghetskalkyler och konstaterar att jag aldrig kommer bli nästa Christer Strömholm och att det därmed är klokare att inte satsa alls. Eller?
Det finns också en underbar ironi i att hävda att man inte har nån drivkraft och samtidigt tycka att man borde vara bäst. Men det kanske är skillnad på drivkraft och vad nu det här andra är.
Kanske är det bara att konstatera, 'jag vet inte' är nog ett rätt rättvisande svar på hur jag vill gå vidare med min fotografi.


Labels: ,