Monday, January 28, 2008

Om vägarna till frälsning

Adam Haglund har slutat blogga. Tråkigt! Roligare är att fotojournalistisksiten Adam mfl bygger sakta men säkert närmar sig färdig.

När det gäller bloggar så är jag tyvärr en dålig kommenterare. Jag läster, jag funderar. Ibland börjar jag till och med skriva ett svar, men så tycker jag antingen att så angeläget var det inte eller så kommer nåt viktigare ivägen. Men vissa ämnen kryper under skinnet så jag lyckas ta mig hela vägen till en färdigskriven kommentar, tex
mätsökarkameran som vägen till frälsning.

När Adam först började fundera på mätsökarkamerans fördelar kunde jag inte låta bli att småaktigt invända mot hans lyckliga förtjusning att mätsökarkamerans krav på närvaro i ögonblicket, på teknisk och bildmässig koncentration, skulle bli vägen ur digitalkameraträskets massbildsproduktion. Nu skulle fotografering åter bli det det borde vara.

Och jag opponerade mig. Såklart. För vägen till koncentration sitter ju givetvis inte i kamerahuset. Valet att ta en eller många exponeringar avgörs ju inte av analogt mot digitalt. Det är ju fotografen som väljer och som därmed faktiskt får ta ansvar för sina val - oavsett kamerahus.

Det låter ju bra.

Men samtidigt bar jag runt på min diana och var fånigt lycklig över de stora vackra 120-negativen. Och det var svårt att inte erkänna att bilderna och fotograferandet blev annorlunda med Dianan än med det digitala huset. Kanske inte bättre men annorlunda. Roligt annorlunda.

Skillnaden var kontrollen, den tekniska aspekten. Dianan ger väldigt liten möjlighet att styra, det blir det det blir. Och det är spännande att konstatera att samma frihet som Adam fann i mätsökarens krav på närvaro och fokus på de tekniska valen, samma frihet fann jag i Dianans avsaknad av samma val.

Så enkelt och så grundläggande, att vägarna till frihet, glädje och skapande är så många och så olika. Att den fotografiska frälsningen ligger i att hitta det som funkar för mig just nu, snarare än det som är rätt för alla alltid. Värt att fundera på en stund.







Labels: ,