Thursday, November 22, 2007

Fotografisk relativism

Det pågår en jättespännande och bra diskussion om Fakta vs Fiktion i Adam Haglunds blogg. Nu är jag lite sen in i debatten så det blir ett blogginlägg här istället för en kommentar där den kanske borde vara. Har du inte redan läst inläggen och kommentarerna så gör det - definitivt läsvärt.

Fotografi, speciellt fotojournalistik och pressfotografi, har länge försökt hålla sig utanför den diskussion om relativism, subjektivitet och den berättandes på det påverkan som berättas, som pågått inom så många andra områden men nu är det onekligen dags.

Diskussionen handlar dels om finns det en objektiv Verklighet som vi kan avbilda och om den finns där ute - går den att avbilda på ett objektivt sätt eller färgar vi alltid allting vi gör med vår egen subjektivitet. Åsiktsskalan sprider sig från Objektivism (med en Sanning och en Verklighet med absolut tolkningsföreträde) i ena änden och fullständig Relativism (med oändliga sanningar och oändliga verkligheter där ingen har tolkningsföreträde över de andra) i andra och sen massor av gråskala i mitten.

Det jag tycker är intressantast är egentligen inte diskussionen om hurvida det finns en objektiv sanning eller inte - utan hur vi som fotografer och människor hanterar det faktum att det inte går att vara objektiv, att det inte finns en Sanning med stort S att avbilda och tala om.

Relativismens problem är nämligen att den är en självmottsägelse: det finns ingen sanning med stor S utom det faktum att det inte finns någon sanning med stor S. Den är en tankemässig återvändsgränd, men samtidigt den viktigaste återvändsgränden vi någonsin kommer besöka. För likt en spiral så tvingas vi återvända till diskussionen om Sanningen med stort S, om Verkligheten och det för att kunna ha en gemensam samtalsgrund. För frågan är om det går att kommunicera i en värld där alla har sin egen verklighet och ingen sanning finns.

För många innebär insikten om att det inte finns någon objektiv sanning att man drar slutsatsen att allt är subjektivt. Man identifierar sig genom att avskilja sig från den andra sidan av spektrumet men man upptäcker också att det blir svårt eller omöjligt att berätta något överhuvudtaget och frågan om meningsfullhet i försöken att berätta blir central.

Just meningsfullheten tror jag är nyckeln till hur man ska hantera frågan om subjektivism och relativism. Jag skulle vilja hävda att relativismen är liksom döden ett mänskligt faktum.
Hur jag än försöker så kan jag inte frigöra mig från de begränsningar som den verklighet jag fått genom uppfostran och kultur. Jag kan heller inte frigöra mig från den subjektivitet som är mitt tolkningsfilter när jag hanterar min egna lilla verklighetsbubbla.
På samma sätt är vår dödlighet ett faktum som vi ständigt bär med oss. Vi har dock funnit att det inte är meningsfullt att i varje ögonblick överväga alla möjliga sätt som nästa steg kan innebära vårt frånfälle, istället har vi integrerat insikten om vår dödlighet på ett sådant sätt att den ligger som en underliggande insikt om världens vara och bara blir aktivt medveten när vi överväger att göra/utsätts för farofyllda aktiviteter eller när vi funderar mer existensiellt. Till skillnad från vår dödligheten så har vi ännu inte hunnit integrera insikten om relativismen så att den på samma sätt är självklart underliggande livsvilkor som bara aktivt medvetandegörs vid de tillfällen när det är relevant.

Med det så menar jag att i insikten om att det inte finns någon sanning så är nästa steg att gemensamt utifrån den insikten ödmjukt bidra till att bygga den gemensamma sanning som vi provisoriskt använder som den överenskomna sanningen med stort S. Den kommer likna den Objektivitet som vi började med men i grunden vara annorlunda. På samma sätt som att det är skillnad mellan att sträva efter att så objektivt som möjligt verka som fotojournalist och att hävda att man kan vara objektiv när man verkar som fotojournalist.

Relativismen bör (trots att den är en återvändsgränd) erkännas och aldrig döljas och sen är det upp till var och en av oss göra vårt bästa att handskas med de utrymmen där våra verkligheter möts som om det fanns en gemensam objektiv verklighet.

Labels:

0 Comments:

Post a Comment

<< Home