Låsta dörrar

Jag funderar över låsta dörrar. Över min egen låsta ytterdörr. Det är en del av en tanke om ett fotoprojekt, ett om mitt andra hemma, om afrika. Men det börjar i min låsta ytterdörr.

Min ytterdörr är alltid låst. Givetvis inte när jag går in eller ut igenom den, men annars, låst. Det finns ingen tanke eller energi investerad i att den ska vara låst. Den bara är det. Jag kliver, tänder hallampan och låser dörren. Sen tar jag av mig skorna.

Jag börjande funderar över det sen mina grannar skaffade katt. En kelen söt liten sak, som jag med deras välsignelse släpper in när hon står och jamar utanför deras dörr. Släpper in, för deras dörr är inte låst.

Det är ett afrika-arv, mitt dörrlåsande. Så många år, bakom så många galler och låsta dörrar, bakom så många elektriska grindar. Det är en vana. Ett vara. Ett normaltillstånd, lite som att att kylskåpsdörren stängs när jag inte plockar in eller ut saker. Normaltillstånd: låst.

Jag funderar över det. Och om berättandet om afrika.
Det finns nog trots allt en del att säga.

Inifrån

Jag kan fortfarande minnas doften. Doften av afrika och den påtagligt fysiska upplevelsen av att bli omfamnad av fuktig värme. Det var natt och jag skulle vilja skriva att mamma höll mig i handen när vi gick nerför flygplanstrappan mot landningsbanan, men jag minns inte, jag minns bara doften, mörkret och värmen.

Jag var nio och södra afrika skulle förändra både mitt liv och min utblick mot livet. Det skulle stjäla en bit av mig och ge mig en annan tillbaka, göra mig till bortbyting i alla läger, hemma ingenstans och överallt. Det skulle vara en gåva och det skulle dröja en evighet innan jag ens började vara hel igen.

Jag har funderat länge över varför det aldrig tycktes bli några bilder från afrika. Lite familjebilder och några elefanter såklart, men inga bilder. År efter år har jag återvänt, till föräldrar och hem, till södra afrika och Sydafrika, men fotografin tycktes inte vilja följa med.

Men ikväll har jag funderat om det verkligen är sant. eller om jag bara inte vill se berättelserna som jag fångar utkanten av.

Det finns ett annat afrika än det som berättas om i tv-reportagen.
Ett annat afrika än det det som visas i bildjournalisternas arbete. Ett innifrån-afrika, en existens med lika mycket vardag, lika mycket vana och tråkighet som vilken svensk förorts vardag som helst. Den kan verka exotisk, den kan t om låta lyxig, men det är samma vardag, med skillnaden att här är våldet aldrig långt borta. Och det galler som skyddar och håller andra ute, låser också inne på samma gång.

Bilden ovan kändes väldigt typisk.
Innifrån en låst luftkonditionerad bil betraktar jag landskapet flyta förbi och den rödbruna jorden får mitt hjärta att slå lite extra. Röd jord är liv, är hemma. Bildörren är inte låst av rädsla utan av medvetenhet om hur många bilkapningar som sker och om många mord och våldtäkter som följer. Inte av rädsla, men inte befriad av den heller. Efter ett tag är den låst av vana, för ingen vill tänka på allt det som faktiskt finns där ute att vara rädd för. Känslan av lugn och normalitet går att skapa, är viktiga att skapa även när inget av dem egentligen är sant.

Jag vet inte om jag ens har förmågan att berätta om hur det är.