Ur byrålådan forts.

Ur byrålådan

Samlar på mig små bildserier. Dags att göra mer än bara stoppa ner dem i min digitala byrålåda.

Låsta dörrar

Jag funderar över låsta dörrar. Över min egen låsta ytterdörr. Det är en del av en tanke om ett fotoprojekt, ett om mitt andra hemma, om afrika. Men det börjar i min låsta ytterdörr.

Min ytterdörr är alltid låst. Givetvis inte när jag går in eller ut igenom den, men annars, låst. Det finns ingen tanke eller energi investerad i att den ska vara låst. Den bara är det. Jag kliver, tänder hallampan och låser dörren. Sen tar jag av mig skorna.

Jag börjande funderar över det sen mina grannar skaffade katt. En kelen söt liten sak, som jag med deras välsignelse släpper in när hon står och jamar utanför deras dörr. Släpper in, för deras dörr är inte låst.

Det är ett afrika-arv, mitt dörrlåsande. Så många år, bakom så många galler och låsta dörrar, bakom så många elektriska grindar. Det är en vana. Ett vara. Ett normaltillstånd, lite som att att kylskåpsdörren stängs när jag inte plockar in eller ut saker. Normaltillstånd: låst.

Jag funderar över det. Och om berättandet om afrika.
Det finns nog trots allt en del att säga.

Utrymmet mellan

Höstligt 2

Det andra

Höstligt

I väntan på grön gubbe

Blire nå bilder rå?

Det märks direkt när jag har mycket att göra. Det blir nästan inga bilder, det blir nästan inget skrivet. Energin går åt till det som ligger precis näst i listan över saker-att-göra och när den är avklarad är det antingen vila eller ny uppgift. Skapande får vänta.
Det låter som att jag klagar men det är inte menat så. Mer som ett konstaterande och en påminnelse till mig själv - att det är ingen idé att bli stressad över alla bilder jag inte gör, över texter jag inte skriver. För jag blir lite stressad av att det inte blir nåt skapat. Såklart. Så det gäller att påminna mig om att när tiden fylls med resten av livet så är det också meningsfullt spenderad tid. Faktiskt. Kom ihåg det nu Maria.

Men det har blivit lite mobilder under sensommaren och förhösten. Ändå. Bland annat de här.

Som en knippe morotsblast

Det spretar. Åt lite alla möjliga håll.
Jag tänker att det är nog detta, kanske mer än något annat, som skiljer den erfarna och rutinerade fotografen från amatören. Förmågan att under ett helt projekt hitta och hålla en bildstil och en budskapsform som funkar. Att göra en bild eller två bilder i en stil är inget svårt, men att månad ut och månad in använda samma språk (eller kanske dialekt är mer rätt) och att göra det utan att bli tråkig - det kräver verklig skicklighet.

Jag försöker vara öppen för att prova nytt med mobilbilderna samtidigt som jag funderar på om det kanske är oklokt att fortsätta ha en så flexibel inställning. Kanske måste man efter ett tag ha bestämt sig. Fast hur trist känns inte det. I detta, som trots allt är en lek och en utmaning, så tror jag att jag måste vara villig att fortsätta leka och vara villig att göra fel minst lika ofta som jag gör rätt. Så det kommer nog fortsätta spreta ett tag.

Kaj, du simmar ur bild!

Mobilen har (givetvis) ett antal tekniska begränsningningar som kamera. Bildkvalitén är inget vidare, den brusar nåt fruktansvärt, man kan såklart inte ställa några slutartider eller påverka bilden i nåt annat avseende än valet av utsnitt. Irriterande, men lite charmigt och del av poängen med mobilderna.

Nu när jag lite tveksamt försiktigt försöker mig på att få med lite människor i bilderna, så blir ytterligare en begränsning rätt uppenbar. Tiden. Dels tar en bra stund att få igång kamerafunktionen, men sen från att jag börjar trycka på avtryckaren till att det faktiskt blir en bild tar det en ospecifik mängd tid. Just det där med att man inte riktigt vet hur lång tid det tar innan det blir en bild gör att det är svårt att komponera med rörliga objekt. Folk liksom 'simmar ur bild'.

Men, som alla begränsningar så gäller det bara att 1. upptäcka dem, 2. lära sig hur de fungerar och 3. hitta sätt att ta sig runt dem (eller låta dem jobba för en). Hur är det de brukar säga: it´s not a bug it´s a feature!

Den tomma staden

Det blir inga människor.

Varje gång jag för över bilderna från mobilen så är det bara att konstatera - det finns väldigt få, om ens några människor på bilderna. Det är så tydligt, att det är svårt att inte fundera på varför.

Jag vet inte säkert, men jag tror svaret är dubbelt:
Dels känns det inte riktigt rätt att fotografera människor. Mobilen ger ifrån sig ett litet inspelat ljud varje gång man tar en bild och i tider där tillverkarna får kritik för att deras mobiler går att använda för sexuellt trakasserande smygfotograferande, så går ljudet inte att stänga av. Ljudet är egentligen inte så mycket högre än när spegeln slår i dsrl:en, men reaktionen från omkringgående är annorlunda - eller så inbillar jag mig det. Men jag tror också att mobilen avslöjar en osäkerhet hos mig. Att jag känner mig mer utsatt i mitt fotograferande när jag inte håller i en kamera som klassar mig som 'seriös'.

Så blicken dras till trygga, stilla saker som inte riskerar ifrågasätta. Sen tycker jag om den, min konstiga folktomma stad, fylld med himlar och hus.

Mobilder mer

Projektet fortsätter, men det återstår att se om det går bra eller inte.

Jag har insett två saker:
Fotografi är som skrivande i det att när ingen inspiration finns så är det bättre att börja jobba även utan inspiration än att vänta på att inspirationen ska dyka upp. Ofta men inte alltid kan inspiration och nya tankar födas i eller kanske av arbetet. Eller så är jag en optimist som hoppas.
Stress och bilkörning dödar mitt lilla projekt. Båda slår undan benen för bildseendet och/eller fotograferandet. Så fram för mer promenader av alla möjliga skäl.