Flyttkartongen och det rosa parasollet

Det är spännande vad det är som gör en bild. Vad som skiljer ut ett ögonblick, en scen från den ständiga ström av sedd verklighet som mer eller mindre omedvetet passerar förbi.
Påväg till ica härom dagen så såg jag det rosa parasollet och sen flytkartongen och bilden var ett måste.

Så jag funderar: hönan eller ägget? Är det så att jag numera är så invand att leta bilder att jag ständigt har en liten bildletar-subrutin som surrar på när jag deltar i det som är min vardagliga verklighet. Eller är det så att vissa kombinationer av objekt bara är så vackra att det inte går att missa dem?

Det vore mer lyriskt att säga att vissa bilder bara är så vackra, så starka att de inte går att bortse från, men min verklighetsbild är föralltid den av en socialpsykologs så jag tror nog mer på det första. Jag ser hur min bildletarblick utvecklas och förändras, hur den är annorlunda än mina icke-fotograferande vänner och hur den fastnar på alla möjliga konstiga saker, på ett härligt, roligt sätt.

Det känns viktigt att värna i den utvecklingen är att bildletandet (med eller utan kamera) blir ett sätt att uppleva varat närmare, att vara mer uppmärksam, mer närvarande och att det inte tillåts bli ett sätt att fly nuet, av avskärma sig från världen, varat och människorna runt omkring.