Blomsterambivalens

Det finns få motivgenrer som jag är så ambivalent inför som blosterbilder.
Kanske är det för att det var där jag själv började. Med pappas macrolinser framför fasters gamla Nikon FE och med blommor och småkryp inför linsen. Kanske är det för att svenskarna är ett så naturälskande folk att det behövs inte så mycket till bild för att få oss att ooh:a och ååh:a. Kanske är jag bara ogin.

Och samtidigt så plockar jag fortfarande ibland fram macro:t och kryper ner i nån närliggande rabbat för att fotografera småblommor. Jag är bara inte så överdrivet förtjust i bilderna, men det är ett väldigt avkopplande sätt att fördriva en timme. Eller bilderna blir väl helt ok. De stör mig bara lite. Jag antar att jag inte vill vara så gullesnuttig som de hintar om att jag kan vara. Så ... banal.

Såhär i Linné 2007 tider så har varje respektabelt café och museum en blosterbildsutställning. De flesta är ok, men två har stått ut som riktigt bra. Dels årets naturfotograf Helene Schmitz vars utställning System och passion verkar riktigt riktigt bra. Dels Edvard Koinberg vars Herbarium Amoris också verkar suveränt bra. Det finns hopp, även för blomsterbilder.

Så egentligen är det väl inte motivet som är stötestenen, det är banaliteten. Och som alltid så är det bjälken i det egna ögat som är det egentliga problemet.