Inspiration

Ibland tror jag vi sätter för mycket tilltro till det vi kallar inspiration. Vi inbillar oss att vårt skapande måste föregås av en gudomlig eller i vart fall briljant ingivelse för att det ska bli nåt att ha över huvud taget. Och att om inspirationen uteblir, är det nån form av personligt misslyckande som vi helst måste åtgärda omedelbart.

Själv ska jag erkänna att jag fullkomligt älskar känslan som blir när inspirationen finns. Glädjen, möjligheterna och motivationen att göra något. Jag inbillar mig att det känslan är lite densamma som för en fågel som tar flykt i gryningen; liv, möjlighet och rörelse.

Men jag tror vi missar målet om vi tror känslan i sig är en förutsättning för skapandet. Och risken är att i kravet på att vi ska vara inspirerade så kommer vi i vägen för oss själva, för vår eget skapande. Ibland får vi ynnesten av att bli inspirerade. Men det är en ynnest, ett tillfälligt tillstånd som kommer en till skänks och som sen lämnar en när man minst anar det. Vi kan väcka det ibland, vi kan fånga den ibland, men vi kan aldrig behålla den och vi ska sluta förvänta oss att den ska dyka upp bara för att det just passar oss just nu.

Det var Fotofeber:s fråga Vad gör du för att hitta inspiration? som fick mig att fundera och mitt svar är nog:

Arbetar, dvs fotograferar.
Sen ser jag på bilder, läser böcker, ser utställningar, googlar fotografer, ägnar mig åt annat, promenerar sakta genom stan, lyssnar på bra musik, tittar på vackert ljus som faller genom stormiga moln eller källarfönster. Men framförallt tycker jag att genom att sluta kräva att jag ska vara väldigt inspirerad eller att det jag gör ska vara så inspirerat och briljant, så ökar gångerna då jag känner lätt svävande känslan av det mest svårgripbara: inspiration.