Formen av stora A

Jag har en bild jag inte får ur huvudet.

Jag är sex år och sitter vid köksbordet så fokuserad att jag måste hålla tungan i mungipan. Framför mig ligger papper och penna och mina små händer formar koncentrerat bokstäver. Mjukt fönsterljus faller in från vänster och som alla bilder framkallade i pappas mörkrum är den kornig och svartvit.

Just nu hittar jag den inte och kanske har jag drömt den, men jag minns den och den enorma utmaningen och glädjen jag upplevde i att kunna rita bokstäver, att kunna forma ord.

Det tog tid från att bokstäverna var bilder att rita av till dess att de var symboler för ljud och så småningom självklara delar av ord. Sen tog det år innan alla regler för hur orden skulle kombineras med varandra satt ordentligt, även om reglerna aldrig var förutsättningen för kommunikationen. Jag minns de första dikterna, när känslan var för stark att vänta på kunskap och orden fick bli som de blev.

Så tänker jag fotografisk utveckling.
Varför tycks vi tro att bara för att det är enkelt att få kameran att låta ’klick’ att det är enkelt att fotografera. Vad är det som får oss att tro att bara för att vi lär oss behärska kameran, att vi därmed är mer avancerade än treåringen som räknar ut ur vilken ända av pennan som ritandet kommer.
Det är så förrädiskt enkelt att exponera en bild att vi alltför lätt, alltför fort inbillar oss att vi också fotograferar. Att vi säger något med våra bilder. Jag ser oss där, sittandes vid mamma och pappas köksbord och ritandes bokstäver med tungspetsen utstickande, koncentrerade och lyckligt ovetandes om hur mycket mer det finns att lära.

Det är som att vi inte vet att vi ska leta efter, det som är poesi och känsla uttryckt i bild. Det är som att vi glömmer att för att kunna bli hörda så måste vi också ha något att säga. Och att för att säga något så måste vi också vara villiga att exponera oss själva, göra oss sårbart synliga.

Tungan i mungipan, följ formen av stora A.