Fotografisk folkfest i Stockholm

Stockholm bjöd på en lördag i fotografins tecken. I Lilla Mejtens gränd vid Vita Bergen på Södermalm visades årets Planket-utställning. Planket-utställningarna, en utställning som har sitt namn från att den faktiskt hängs utomhus på det röda planket i Lilla Mejten gränd.

Idén med utomhus utställningar kom från New York där man länge hade visat konstutställningar runt Washington Square Park och från 1982-1994 visades några av Sveriges mest spännande fotografer på Planket. 2007 återupptogs traditionen och årets utställning bjöd på en spännande blandning av fotografer.

Årets utställning är sammansatt av Planketgruppen 2010 bestående bland annat av Nina Grundemark och Maria Patomella. Deras fingertoppskänsla och kännedom om dagens fotografiska Sverige ger en spännande och givande blandning av utställande fotografer. Många, som Joakim Strömholm, Martin von Krogh och Sanna Sjöswärd är välkända för de flesta men den största behållningen av Planket är att få se bilder av alla de suveräna fotografer som vi inte alla känner till idag, men som kanske om tio år kommer att vara självklara för oss.

Utomhusutställningar är av naturen väderkänsliga men som tur var bjöd dagen på mestadels uppehåll och massor med besökare. Folkfest, avslappnat och öppet är det bästa sättet att beskriva upplevelsen. Många av de utställande fotograferna, som tex Jessica Silversaga, fanns på plats men för den som inte redan visste vem som var vem går den trevliga fördelen lätt förlorad. Det är lite spännande att inse att i många fall går det att vara väl bekant med en fotografs bildstil och bilder utan att ha en aning om hur vederbörande ser ut.

Som alltid när fotointresserade samlas var det många kameror på plats och i vimlet fanns även Göran Segeholm i full färd med att skapa ett nytt avsnitt av den ypperliga Bildradion.

Borta på Hornsgatan och Galleri Kontrast hade Marcus Haraldssons utställning ’Handlare’ vernissage.Åtta gränshandlare i södra Afrika fick som del av ett projekt låna en kamera i två månader för att berätta om sitt liv, om sitt arbete, familj, vänner och kollegor, om utmaningar och glädjeämnen.

Projektledaren Marcus Haraldsson är journalist, fotograf och har också tagit porträttbilderna av gränshandlarna som ingår i utställningen, men fokus ligger på gränshandlarna Ennie Precious Mphande, Gloria Kabango Mwanyongo, Mac Mubango Soko, Maggie Lonely Mhango, Telma Monjonte, Palmira Chilaule, Aida Tomela, Sudecar Novela och deras bilder och berättelser.

Det är alltid en svår avvägning med större mängder text på fotoutställning. Här är de gränshandlande fotografernas egna berättelser en oundgänglig del av utställningen. Enbart bilderna har inte en chans att spegla den värld av kränkningar, korruption men också hårt arbete, kreativitet, entreprenörskap och envis strävan som beskrivs i texterna.

Tyvärr är utställningen konstruerad på ett i det närmast textfokuserande sätt. Texten är relativt liten och samlad på ett ställe snarare än kopplad till bilderna de berättar om. Resultatet blir att texten läses noga och bilderna åtnjuter enbart kortare och lite underordnat fokus. Lite synd och ovanligt från Galleri kontrast som alltid brukar konstruera utmärkta utställningar. Men utställningens bilder och berättelser är definitivt värd ett besök detta till trots.

Ur byrålådan forts.

Ur byrålådan

Samlar på mig små bildserier. Dags att göra mer än bara stoppa ner dem i min digitala byrålåda.

Fler och färre ord

Jag har tillfälligt tappat intresset för fotografi. Inte för fotograferandet och berättandet, men för tekniken, prylarna och vad kanske mer förvånande är - för pratet om bilderna.
Kamera&Bild hamnar i bokhyllan knappt halvbläddrad, FOTO får stå kvar på tidningshyllan i butiken helt orörd. Ingen riktig lockelse drar i mig att läsa, det saknas något nytt att förstå eller sätta tankarnas tänder i.

Fotografi tycks mig lida av två självmotsägande problem; ordlöshet och ordligt överflöd. Det finns så många som helt saknar ord för sin fotografi, saknar insikt om hur ord kan ge tillgång till fördjupning och förfina meningen med det som berättas, hur det berättas, varför det berättas.

Det finns så mycket skrivet, men det som skrivs säger sällan väldigt mycket. En ständig omstart och oförmåga eller kanske ovilja att se bortom det som är teknik, må det vara teknik i kameran eller i bilden. Alla pratar om hur det borde vara, kunde vara, skulle vara, men som inte är eller kommer bli mer än yta. Få pratar om att vara, om varat.
Så klart de finns här och där, röster som gör det värt att lyssna.

Det finns ett behov av fler ord och färre ord - samtidigt. Av bättre ord, andra ord. Av djupare, vidare, vildare tankar. Av fler som vill och vågar se att fotografi, är ett sätt att tala om livet.

Sala kahle (Stay well)

Långsam gryning, ett par mil väster om Johannesburg. Vid ena horisonten kämpar månen en tyst kamp mot det oundvikliga och vid andra föds solen och dagen på nytt.

Hemvändare forts.

Hemvändare